Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there, we sat down, yea we wept—when we remembered Zion:

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Upon the willows—in the midst thereof, hanged we our lyres:

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For, there, our captors asked of us words of song, and our plunderers—gladness, —Sing us of the songs of Zion!

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How shall we sing the song of Yahweh, on a foreign soil?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, Let my right-hand forget:

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Let my tongue cleave to the roof of my mouth, if I do not remember thee! if I do not lift up Jerusalem above the head of mine own gladness.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O Yahweh, against the sons of Edom, the day of Jerusalem, —how they continued to say—Overthrow! Overthrow! unto the foundation within it.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O ruined daughter of Babylon, —how happy the man who shall repay thee thy dealing, wherewith thou didst deal with us!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 How happy the man who shall snatch away and dash thy children against the crag.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.