Nehemiah 4
1 But it came to pass, when Sanballat heard that we were building the wall, it angered him, and he was greatly displeased, —and mocked the Jews;
Då nu Saneballat hörde, att vi byggde murarna, vardt han vred, och förgrymmade sig svårliga; och han bespottade Judarna;
2 and spake before his brethren, and the army of Samaria, and said, What are, these feeble Jews, doing? will they fortify themselves? will they sacrifice? will they make an end in a day? will they bring to life the stones out of the heaps of dust, when, they, have been burned up?
Och sade för sina bröder, och för de väldiga i Samarien: Hvad göra de vanmägtige Judar? Månn man så skola låta betämma dem? Månn de skola offra? Månn de skola en dag fullkomna det? Månn de göra stenarna lefvande af stofthopar, som förbrände äro?
3 Now, Tobiah the Ammonite, was beside him, —so he said, Even that which they are building, if a fox should go up, he would break down their stone wall!
Men Tobia den Ammoniten, som när honom var, sade: Låt bygga dem; när räfvarna löpa ditupp, skola de väl sönderrifva deras stenmurar.
4 Hear, O our God, for we have become a contempt, and turn thou back their reproach upon their own head, —and give them up as a prey, in the land of captivity;
Hör, vår Gud, huru föraktade äre vi; vänd deras försmädelse in uppå deras hufvud, så att du gifver dem uti föraktelse i deras fängelses lande.
5 and do not cover their iniquity, and, their sin before thee, let it not be blotted out, —for they have caused vexation before them who are building.
Öfverskyl icke deras missgerning, och bortskrapa icke deras synd för dig; förty de hafva rett byggningsmännerna.
6 So we built the wall, and all the wall was finished unto the half thereof, —and the people had a mind to work.
Men vi byggde murarna, och fogde dem alla tillhopa intill halfva höjd; och folket fick hjerta till att arbeta.
7 But it came to pass, when Sanballat and Tobiah and the Arabians and the Ammonites and the Ashdodites heard that the repair of the walls of Jerusalem had gone up, that the breaches began to be stopped, that it angered them exceedingly;
Då nu Saneballat och Tobia, och de Araber och Ammoniter, och Asdoditer hörde, att murarna i Jerusalem voro igenbyggde, och de hade begynt igentäppa det öppet var, vordo de ganska vrede;
8 and they conspired, all of them together, to come, to fight against Jerusalem, —and to cause it harm;
Och gjorde alla ett förbund tillhopa, att de skulle komma och strida emot Jerusalem, och göra en villo derinne.
9 howbeit we prayed unto our God, —and set a watch against them, day and night, because of them.
Men vi bådom vår Gud, och satte vakt uppå dem dag och natt, emot dem.
10 Then said Judah, The strength of the burden-bearer faileth, and, the rubbish, aboundeth, —and, we, are not able to build at the wall;
Och Juda sade: Dragarenas magt är allt för svag, och gruset är för mycket; vi kunne icke bygga uppå murenom.
11 and our adversaries have said, They shall not know, neither shall they see, until we come into their midst, and slay them, —so shall we cause the work to cease.
Men våre fiender tänkte: De skola icke få vetat, eller set, förr än vi komme midt i hopen uppå dem, och slå dem ihjäl, och förhindre arbetet.
12 But it came to pass, when the Jews dwelling near them came in, then said they unto us, ten times, From all places whither ye shall turn, [they will be] upon us!
Då nu Judarna, som när dem bodde, kommo, och sade oss det väl tio gånger, af all rum, der de omkring oss bodde;
13 So I set—on the lower slopes of the place behind the wall in the waste grounds, —yea I set the people, by their families, with their swords, their spears and their bows.
Då satte jag nedre utmed muren i grafvene folket, efter deras slägter, med deras svärd, spetsar och bågar.
14 Then I looked and rose up, and said—unto the nobles and unto the deputies and unto the rest of the people, Do not ye fear because of them, —the great and fearful Lord, remember ye, so shall ye fight for your brethren, your sons and your daughters, your wives, and your houses.
Och besåg det, och stod upp, och sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Frukter eder intet för dem; tänker uppå den stora förskräckeliga Herran, och strider för edra bröder, söner, döttrar, hustrur och hus.
15 And it came to pass, when our enemies heard that it was known to us, and that God had overturned their counsel, then returned we, all of us, unto the wall, every man unto his work.
Då nu våre fiender hörde, att vi hade fått vetat, gjorde Gud deras råd omintet; och vi vände oss åter alle till muren, hvar och en till sitt arbete.
16 And it came to pass, from that day, the half of my young men, were working in the work, and, the half of them, were grasping the spears, the bucklers, and the bows, and the coats of mail, —but, the rulers, were behind all the house of Judah.
Och det skedde sedan, att hälften af de unga män gjorde arbetet; den andre hälften höllo spetsar, sköldar, bågar, och pansar; och öfverstarne stodo bakför hela Juda hus.
17 They who were building at the wall and they who were carrying burdens, they who were lifting, [each man], with his one hand, was working at the work, and, with the other, was grasping the weapon.
De som byggde på muren, och de som båro bördor ifrå dem som uppå ladde; med den ena handene gjorde de arbetet, och med den andra höllo de värjona.
18 Even they who were building, every man, had his sword girded upon his loins, and so was building, —and, he that sounded the horn, was by my side.
Och hvar och en af dem, som byggde, hade sitt svärd bundet vid sidona, och byggde så; och den som blåste med basunen, var när mig.
19 So I said unto the nobles and unto the deputies, and unto the rest of the people, The work, is great and large, —and, we, are separated upon the wall, far away, each man from his brother:
Och jag sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Arbetet är stort och vidt, och vi äre förströdde på murenom, långt ifrå hvarannan.
20 In what place soever ye shall hear the sound of the horn, thither, gather yourselves unto us, —our God, will fight for us.
På hvilket rum I nu hören blåsa i basunen, dit kommer till oss. Vår Gud varder för oss stridandes;
21 So, we, were working at the work, —one half of them, grasping the spears, from the uprisings of the dawn, until the coming out of the stars.
Och vi vilje arbeta på verket; och hälften af dem höll spetsar, allt ifrå morgonrodnan intill stjernorna uppgingo.
22 Moreover, at that time, I said to the people, Let, every one with his young man, lodge for the night in the midst of Jerusalem, —so shall they serve us, in the night, as a watch, and, the day, for work.
Ock sade jag på den tiden till folket: Hvar och en blifve med sinom dräng öfver natten i Jerusalem, att vi om nattena tage vara på vaktena, och om dagen på arbetet.
23 So neither I, nor my brethren, nor my young men, nor the men of the watch that followed me, none of us, put off our clothes, —every one [went] with his weapon to the water.
Men jag och mine bröder, och mine tjenare, och de män i vaktene efter mig, drogo intet vår kläder af, när någor i vattnet gick.
