Luke 19
1 And, having entered, he was passing through Jericho;
Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
2 and lo! a man, by name called Zacchaeus, and, he, was a chief tax-collector, and [he] was rich.
Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man.
3 And he was seeking to see Jesus, what sort of man he was, and could not for the multitude, because, in stature, he was, small.
Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten.
4 And, running forward unto the front, he got up a sycamore-tree, that he might see him; for, by that way, was he about to pass.
Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
5 And, as he came up to the place, looking up, Jesus said unto him—Zacchaeus! make haste, and come down; For, to-day, in thy house, I must needs abide.
När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: "Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus."
6 And he made haste, and came down, and received him joyfully.
Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
7 And all, when they beheld, began to murmur, saying—With a sinful man, hath he gone in to lodge!
Men alla som sågo det knorrade och sade: "Han har gått in för att gästa hos en syndare."
8 But, taking his stand, Zacchaeus said unto the Lord—Lo! the half of my possessions, Lord, unto the destitute, I give; and, if, from anyone, I have taken aught by false accusation, I give back fourfold.
Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: "Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
9 And Jesus said unto him—This day, salvation, unto this house, hath come, —for that, he too, is, a son of Abraham;
Och Jesus sade om honom: "I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son.
10 For the Son of Man came, to seek and to save what was lost.
Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat."
11 And, because they were hearing these things, he added and spake a parable, because of his being near Jerusalem, and their supposing that, instantly, was the kingdom of God to shine forth.
Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras.
12 He said, therefore—A certain man, of noble birth, went into a country far away, to receive for himself a kingdom, and to return.
Han sade alltså: "En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
13 And, calling ten servants of his own, he gave unto them ten minas, and said unto them—Do business, till I come.
Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.'
14 But, his citizens, hated him, and sent off an embassy after him, saying—We desire not, this, man, to be made king over us!
Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss."
15 And it came to pass, when he returned, having received the kingdom, that he bade be called unto him these servants, to whom he had given the silver, that he might take note, what business they had done.
När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat.
16 And the first came near, saying—Lord! thy mina, hath made, ten minas.
Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
17 And he said to him—Well done! good servant. Because, in a very small thing, thou hast been, faithful, have thou authority over, ten cities.
Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
18 And the second came, saying—Thy mina, lord, hath made five minas.
Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
19 And he said, to him also, And, thou, be over five cities.
Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
20 And, the other, came, saying—Lord, lo! thy mina, which I kept lying by in a napkin;
Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
21 For I was afraid of thee, because, a harsh man, thou art, —Thou takest up, what thou layedst not down, and reapest, what thou sowedst not!
Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.'
22 He saith to him—Out of thy mouth, do I judge thee, O wicked servant! Thou knewest that, I, a harsh man, am, —taking up, what I laid not down, and reaping, what I did not sow;
Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått?
23 Wherefore, then, didst thou not place my silver upon a [money-changer’s] table, and, I, when I came, with interest might have exacted it?
Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
24 And, unto the by-standers, he said—Take, from him, the mina, and give unto him that hath, the ten minas; —
Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
25 And they said to him, Lord! he hath ten minas; —
De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
26 I tell you—Unto everyone that hath, shall be given, whereas, from him that hath not, even what he hath, shall be taken away.
Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
27 But, these mine enemies who desired not that I should be made king over them, bring ye here, and slay them outright before me.
Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig."
28 And, having said these things, he was moving on in front, going up into Jerusalem.
Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem.
29 And it came to pass, as he drew near unto Bethphage, and Bethany, unto the mount which is called the Mount of Olives, he sent off two of his disciples,
När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
30 saying—Go your way unto the opposite village, in which, as ye are entering, ye shall find a colt, bound, whereon, no man, hath, ever sat, —and, having loosed him, bring him.
och sade: "Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit.
31 And, if any one question you—Wherefore are ye loosing him? thus, shall ye say—His Lord, hath, need.
Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'"
32 And they who were sent, departing, found as he had said to them.
Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem.
33 And, as they were loosing the colt, his lords said unto them—Why are ye loosing the colt?
Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: "Varför lösen I fålen?"
34 And, they, said—His Lord, hath, need.
De svarade: "Herren behöver den."
35 And they brought him unto Jesus; and, throwing their mantles over the colt, they seated Jesus thereon.
Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå.
36 And, as he moved along, they were spreading their own mantles in the way.
Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen.
37 And, when he was drawing near, already, unto the descent of the Mount of Olives, one-and-all the throng of the disciples began joyfully to be praising God with a loud voice, concerning all the mighty works which they had seen;
Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett;
38 saying—Blessed is he that cometh… The king! In the name of the Lord! In heaven, peace! And glory in the highest!
och de sade: "Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!"
39 And, certain of the Pharisees from the multitude, said unto him—Teacher! rebuke thy disciples.
Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: "Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så."
40 And he answered and said—I tell you—If, these, shall hold their peace, the stones, will cry out.
Men han svarade och sade: "Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa."
41 And, when he drew near, beholding the city, he wept over it, saying—
Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den
42 If thou hadst got to know, in this day, even thou, the conditions of peace… But, now, are they hid from thine eyes:
och sade: "O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
43 Because days will have come upon thee, that thine enemies will throw around a rampart against thee, and enclose thee; and hem thee in from every side, —
Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.
44 And will level thee with the ground, and thy children within thee, and will not leave, stone on stone, within thee: because thou didst not get to know the season of thy visitation.
Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt."
45 And, entering into the temple, he began to be casting out them who were selling;
Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne;
46 saying unto them—It is written, And, my house, shall be, a house of prayer; but, ye, have made, it, a den of robbers.
och han sade till dem: "Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula."
47 And he was teaching day by day in the temple; but, the High-priests and the Scribes, also the chiefs of the people, were seeking to destroy him, —
Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom;
48 and could not find what they might do, for, the people, one and all, were hanging upon him, as they hearkened.
men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.
