Lamentations 5
1 Remember, O Yahweh, what hath befallen us, Look around, and see our reproach:
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Our inheritance, turned over to foreigners, our houses, to aliens.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Orphans, have we become, and fatherless, our mothers, are widows indeed.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Our water—for silver, have we drunk, our wood—for a price, cometh in.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Upon our necks, are our pursuers, We labour, and there is allowed us no rest.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 To Egypt, have we stretched out our hand, to Assyria, to be satisfied with bread.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Our fathers, sinned, and are not, and, we, their iniquities, have borne.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Slaves, have ruled over us, There is none to set free from their hand.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 At the risk of our life, do we bring in our bread, because of the sword of the desert.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Our skin, as with a furnace, is scorched, because of the hot winds of famine.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Women—in Zion, were ravished, virgins, in the cities of Judah!
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Princes, by their hand, have been hanged, The faces of elders, not honoured.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Young men, a millstone, have lifted, and, youths, under wood, have staggered.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Elders, from the gates, have ceased. Young men, from their music.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Ceased hath the joy of our hearts, Changed to mourning, our dance.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Fallen is the crown of our head. Surely woe to us, for we have sinned.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 For this cause, faint is our heart, For these things, dimmed are our eyes:
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Because of Mount Zion, which is desolate, jackals, have gone prowling therein.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Thou, O Yahweh, unto times age-abiding, dost remain, Thy throne, from generation to generation:
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Wherefore shouldst thou perpetually forget us? forsake us, to length of days?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Bring us back, O Yahweh, unto thyself, and we will come back! Renew our days, as of old;
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 For though thou hast not, utterly rejected, us, thou art wroth with us—exceedingly!
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
