Lamentations 3
1 I, am the man, that hath seen affliction, by the rod of his indignation;
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Me, hath he driven out and brought into darkness, and not light;
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Surely, against me, doth he again and again, turn his hand all the day.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 He hath worn out my flesh and my skin, hath broken my bones;
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 He hath built up against me, and carried round me, fortifications and a trench;
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 In dark places, hath he made me sit, like the dead of age-past times.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 He hath walled up around me, that I cannot get out, hath weighted my fetter;
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Yea, when I make outcry and implore, he hath shut out my prayer;
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 He hath walled in my ways with hewn stone, my paths, hath he caused to wind back.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 A bear lying in wait, he is to me, a lion, in secret places;
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 My ways, hath he turned aside, and hath torn me in pieces, hath made me desolate;
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 He hath trodden his bow, and set me up, as a mark for the arrow.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 He hath caused to enter my reins, the sons of his quiver;
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 I have become a derision to all my people, their song all the day;
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 He hath sated me with bitter things, hath drenched me with wormwood.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 And he hath crushed, with gravel-stones, my teeth, hath made me cower in ashes;
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 And thou hast thrust away from welfare, my soul, I have forgotten prosperity;
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 And I said, Vanished is mine endurance, even mine expectation, from Yahweh.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Remember my humiliation and my fleeings, the wormwood and poison;
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Thou wilt, indeed remember, that, bowed down concerning myself, is my soul;
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 This, will I bring back to my heart, therefore, will I hope.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 The lovingkindnesses of Yahweh, verily they are not exhausted, Verily! not at an end, are his compassions:
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 New things for the mornings! Abundant is thy faithfulness:
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 My portion, is Yahweh, saith my soul, For this cause, will I wait for him.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Good is Yahweh, to them who wait for him, to the soul that will seek him;
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Good it is—both to wait and to be silent, for the deliverance of Yahweh;
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Good it is for a man, that he should bear the yoke in his youth.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Let him sit alone, and keep silence, because he took it upon himself:
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Let him put, in the dust, his mouth, peradventure, there is hope!
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Let him give, to him that smiteth him, his cheek, let him be sated with reproach.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Surely My Lord, will not cast off, unto times age-abiding;
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Surely, though he cause grief, yet will he have compassion, according to the multitude of his lovingkindnesses;
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Surely he hath not afflicted from his heart, nor caused sorrow to the sons of men.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 To crush, under his feet, any of the prisoners of the earth;
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 To turn aside the right of a man, before the face of the Most High;
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 To oppress a son of earth in his cause, My Lord, hath made no provision.
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Who was it that spake, and it was done, [when], My Lord, had not commanded?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Out of the mouth of the Most High, Proceed there not misfortunes and blessing?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Why should a living son of earth complain, [Let] a man [complain] because of his sins?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Let us search out our ways, and examine them well, and let us return unto Yahweh;
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Let us lift up our heart, to the opened palms, to the Mighty One in the heavens;
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 We, have trespassed and rebelled, Thou, hast not pardoned.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Thou hast covered thyself with anger, and pursued us, hast slain—hast not spared;
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Thou hast screened thyself with the clouds, that prayer, should not pass through;
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Offscouring and refuse, dost thou make us, in the midst of the peoples.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 With their mouth, opened wide over us, [stand] all our foes.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Terror and a pit, have befallen us, tumult and grievous injury;
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 With streams of water, mine eye runneth down, over the grievous injury of the daughter of my people.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Mine eye, poureth itself out and ceaseth not, without relief;
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Until Yahweh out of the heavens shall look forth, and see,
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mine eye dealeth severely with my soul, because of all the daughters of my city.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 They, have laid snares, for me as a bird, who are mine enemies without cause:
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 They have cut off, in the dungeon, my life, and have cast a stone upon me;
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Waters, flowed over, my head, I said, I am cut off!
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 I have called upon thy Name, O Yahweh, out of the dungeon below;
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 My voice, thou hast heard, —do not close thine ear to my respite, to mine outcry;
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Thou drewest near, in the day I kept calling on thee, thou saidst, Do not fear!
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Thou hast pleaded, O My Lord, the pleas of my soul, hast redeemed my life;
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Thou hast beheld, O Yahweh, my failure to get justice, Pronounce thou my sentence;
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Thou hast seen all their vindictiveness, all their plots against me.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Thou hast heard their reproach, O Yahweh, all their plots against me;
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 The lips of mine assailants, and their mutterings, are against me, all the day;
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 On their downsitting and their uprising, do thou look, I, am their song.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Thou wilt render to them a recompense, O Yahweh, according to the work of their hands;
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Thou wilt suffer them a veiling of heart, thy curse to them;
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Thou wilt pursue in anger, and wilt destroy them, from under the heavens of Yahweh.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
