Job 9
1 Then responded Job, and said—
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Of a truth, I know that so it is, But how can a mortal be just with GOD?
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 If he choose to contend with him, he cannot answer him, one of a thousand:
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Wise in heart, and alert in vigour, What man hath hardened himself against him, and prospered!
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 Who removeth mountains, unawares, Who overturneth them in his anger;
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 Who shaketh the earth, out of its place, and, the pillars thereof, shudder;
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 Who commandeth the sun, and it breaketh not forth, and, about the stars, he putteth a seal;
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 Who spreadeth out fire heavens, by himself alone! and marcheth along, on the heights of the sea;
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 Who made the Bear, the Giant and the Cluster, and the chambers of the south;
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 Who doeth great things, past finding out, and marvels, beyond number.
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Lo! he cometh upon me, yet can I not see him, Yea he passeth on, yet can I not discern him.
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Lo! he snatcheth away, who can bring it back? Who shall say unto him, What wouldst thou do?
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 As for GOD, if he withdraw not his anger, under him, will have submitted themselves—the proud helpers.
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 How much less that, I, should answer him, should choose my words with him?
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Whom, though I were righteous, yet would I not answer, to be absolved, I would make supplication.
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Though I had called, and he had answered me, I could not believe, that he would lend an ear to my voice.
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 For, with a tempest, would he fall upon me, and would multiply my wounds without need;
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 He would not suffer me to recover my breath, for he would surfeit me with bitter things.
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 If it regardeth vigour, bold is he! If justice, who could summon him?
Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 If I should justify myself, mine own mouth, would condemn me, —I blameless? then had it shewn me perverse.
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 I blameless? I should not know my own soul, I should despise my own life!
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 One thing, there is, for which cause, I have said it, The blameless and the lawless, he bringeth to an end.
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 If, a scourge, slay suddenly, at the despair of innocent ones, he mocketh.
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 The earth, hath been given into the hand of a lawless one, The faces of her judges, he covereth, If not, then who is it?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 My days, therefore, are swifter than a runner, They have fled, they have seen no good.
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 They have passed away with boats of paper-reed, like a vulture [which] rusheth upon food.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 If I say, I will forget my complaint, I will lay aside my sad countenance, and brighten up,
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 I am afraid of all my pains, I know, that thou wilt not pronounce me innocent.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 I, shall be held guilty, —Wherefore then, in vain, should I toil?
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Though I bathe myself in snow water, and cleanse, in cleanness itself, my hands,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 Then, in a ditch, wouldst thou plunge me, and mine own clothes should abhor me:
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 For he is not a man like myself, whom I might answer, nor could we come together into judgment:
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 There is not, between us, a mediator, who might lay his hand upon us both.
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Let him take from off me his rod, and, his terror, let it not startle me:
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 I could speak, and not be afraid of him, although, not so, am, I, in myself!
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
