Job 7
1 Is there not a warfare to a mortal, upon earth? And, as the days of a hireling, are not his days?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 As, a bondman, panteth for the shadow, and as, a hireling, longeth for his wage,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So, have I been made to inherit months of calamity, and, nights of weariness, have been appointed me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 As soon as I lie down, I say, When shall I arise? yet he lengtheneth out the evening, and I am wearied with tossings until the breeze of twilight.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 My flesh is clothed with worms and a coating of dust, My skin, hath hardened, and then run afresh:
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days, are swifter than a weaver’s shuttle, and they are spent, without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember thou, that, a wind, is my life, not again shall mine eye see blessing:
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Nor shall see me—the eye that used to behold me, Thine eyes, are upon me, and I am not.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 He shall not return again to his house, and his own place shall be acquainted with him no more.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 I also, cannot restrain my mouth, —I must speak, in the anguish of my spirit, I must find utterance, in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am, I, a sea, or a sea-monster, —That thou shouldst set over me a watch?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 When I say, My bed shall comfort me, my couch shall help to carry my complaint,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Then thou scarest me with dreams, and, by visions, dost thou terrify me:
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 So that my soul chooseth strangling, Death, rather than [these] my bones!
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I am wasted away, Not, to times age-abiding, can I live, Let me alone, for, a breath, are my days.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 What is a mortal, that thou shouldst nurture him? Or that thou shouldst fix upon him thy mind?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 That thou shouldst inspect him morning by morning, moment by moment, shouldst test him?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 How long wilt thou not look away from me? Wilt thou not let me alone, till I can swallow my spittle?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 I have sinned, What can I do for thee, thou watcher of men? Wherefore hast thou set me as thine object of attack, or have I become, unto thee, a burden?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 And why wilt thou not remove my transgression, and take away mine iniquity? For, now, in the dust, should I lie down, and thou shouldst seek me diligently, and I should not be.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
