Job 6
1 Then responded Job, and said: —
Job svarade, och sade:
2 Oh that, weighed, were my vexation, and, my engulfing ruin—into the balances, they would lift up all at once!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 For, now, beyond the sand of the seas, would it be heavy, On this account, my words, have wandered.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For, the arrows of the Almighty, are in me, The heat whereof, my spirit is drinking up, The, terrors of GOD, array themselves against me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Doth the wild ass bray over grass? Or loweth the ox over his fodder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Can that which hath no savour be eaten without salt? Or is there any taste in the white of an egg?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 My soul hath refused to touch, Those things, are like disease in my food.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Oh that my request would come! and, my hope, oh that GOD would grant!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 That it would please GOD to crush me, That he would set free his hand, and cut me off!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 So might it still be my comfort, And I might exult in the anguish he would not spare, —That I had not concealed the sayings of the Holy One.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 What is my strength, that I should hope? Or what mine end, that I should prolong my desire?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength, the strength of stones? Or is, my flesh, of bronze?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Is there any help at all in me? Is not, abiding success, driven from me?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 The despairing, from his friend, should have lovingkindness, or, the reverence of the Almighty, he may forsake.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mine own brethren, have proved treacherous like a torrent, like a channel of torrents which disappear:
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Which darken by reason of the cold, over them, is a covering made by the snow:
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 By the time they begin to thaw, they are dried up, as soon as it is warm, they have vanished out of their place.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Caravans turn aside by their course, they go up into a waste, and are lost:
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 The caravans of Tema looked about, the travelling companies of Sheba, hoped for them:
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 They are ashamed that they had trusted, They have come up to one of them, and are confounded.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 For, now, ye have come to him, ye see something fearful, and fear.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Is it that I said, Make me a gift, or, out of your abundance, offer a bribe on my behalf;
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 And deliver me from the hand of the adversary? And, out of the hand of tyrants, ransom me?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Show me, and, I, will hold my peace, And, wherein I have erred, cause me to understand.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 How pleasant are the sayings that are right! But what can a decision from you, decide?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 To decide words, do ye intend, When, to the wind, are spoken the sayings of one in despair?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Surely, the fatherless, ye would assail, and make merchandise of your friend!
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 But, now, be pleased to turn to me, that it may be, to your faces, if I speak falsehood,
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Reply, I pray you, let there be no perversity, Yea reply even yet, my vindication is in it!
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Is there, in my tongue, perversity? Or can, my sense, not discern, engulfing ruin?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
