Job 39
1 Knowest thou the season when the Wild Goats of the crags beget? The bringing forth of the hinds, canst thou observe?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Canst thou count the months they fulfil? Or knowest thou the time when they give birth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They kneel down, their young, they bring forth; their pains, they throw off;
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young become strong, they grow up in the open field, they go out, and return not unto them.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Who hath sent forth the Wild Ass free? And, the bands of the swift-runner, who hath loosed?
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 Whose house I have made the waste plain, and his dwellings, the land of salt:
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He laugheth at the throng of the city, The shoutings of the driver, he heareth not;
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 He espieth the mountains, his pasture-ground, and, after every green thing, maketh search.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Will the Wild-Ox be pleased to be thy servant? or lodge for the night by thy crib?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Canst thou bind the wild-ox, so that—with the ridge—shall run his cord? Or will he harrow the furrows after thee?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Wilt thou trust in him, because of the greatness of his strength? Wilt thou leave unto him thy toil?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Wilt thou put faith in him, that he will bring back thy seed? and that, corn for thy threshing-floor, he will gather?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 The wing of the Ostrich that waveth itself joyfully, Is it the pinion of lovingkindness or the plumage?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 For she leaveth—to the earth—her eggs, and, on the dust, she letteth them be warmed;
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 And hath forgotten, that, a foot, may crush them, —or, the wild beast, tread on them!
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 Dealing hardly with her young, as none-of-hers, In vain, her labour, without dread.
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 For GOD hath suffered her to forget wisdom, and given her no share in understanding.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 What time, on high, she vibrateth her wings, she laugheth at the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Couldst thou give—to the Horse—strength? Couldst thou clothe his neck with the quivering mane?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Couldst thou cause him to leap like a locust? The majesty of his snort, is a terror!
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He diggeth into the plain, and rejoiceth in vigour, he goeth forth to meet armour;
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He laugheth at dread, and is not dismayed, neither turneth he back, from the face of the sword;
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 Against him, whiz [the arrows of] the quiver, the flashing head of spear and javelin;
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 With stamping and rage, he drinketh up the ground, —he will not stand still when the horn soundeth;
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 As oft as the horn soundeth, he saith, Aha! And, from afar, he scenteth the battle, —the thunder of commanders and the war-cry.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Is it, by thine understanding, that the Bird of Passage betaketh him to his pinions? spreadeth out his wings to the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Or, at thy bidding, that the Eagle mounteth, and that he setteth on high his nest?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 The crag, he inhabiteth, and so lodgeth himself, on the tooth of the crag, and high fort;
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From thence, he searcheth out food, far away, his eyes do pierce;
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 And, his young brood, suck up blood, and, where the slain are, there, is he.
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
