Job 32
1 So these three men ceased to respond to Job, because, he, was righteous in their eyes.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Then was kindled the anger of Elihu, son of Barachel the Buzite of the family of Ram, —against Job, was kindled his anger, because he justified his own soul rather than God;
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 and, against his three friends, was kindled his anger, —because that they found not a response, and condemned God.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 But, Elihu, had waited for Job with words, because the others were older than he.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Howbeit, when Elihu saw that there was no response in the mouth of the three men, then was kindled his anger.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 So then Elihu, son of Barachel, the Buzite, responded and said: —Young, am I, whereas, ye, are aged, For this cause, I faltered, and feared—to shew my knowledge unto you:
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 I said, Days, should speak, —and, the multitude of years, should make known wisdom.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Yet surely, there is a spirit in men, and, the inspiration of the Almighty, giveth them understanding;
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Great men, may not be wise, nor, elders, understand justice.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Therefore, I said, Hearken unto me, I will show my knowledge—even I.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Lo! I waited for your words, I kept giving ear for your reasons, until ye should search out what to say;
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Yea, unto you, gave I diligent heed, —But lo! there was, for Job, nothing to convince, nor could you of you answer his speeches.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Lest ye should say, We have found out wisdom. GOD, must put him to flight, not man.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Since he directed not to me discourse, therefore, with your speeches, will I not reply to him.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 They were dismayed, they responded no more, they suffered speech to forsake them;
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Though I waited, yet could they not speak, Surely they came to a stand, they responded no more.
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 I will respond, even I—on my part, I will shew my knowledge, even I!
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 For I am full of discourse, The spirit in my bosom, presseth me on.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Lo! my bosom, is like wine not opened, Like new wine-skins, it will burst.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 I will speak, that I may freely breathe, I will open my lips and respond.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Let me be partial to no man, and, unto no son of earth, give flattering titles,
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Surely I know not how to give flattering titles, How soon might my Maker take me away!
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
