Job 3
1 After this, opened Job his mouth, and cursed his day.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 So then Job began, and said:
Job tog till orda och sade:
3 Perish, the day wherein I was born, and the night it was said, Lo! a manchild!
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 That day, be it darkness, —Let not God enquire after it from above, May there shine upon it no clear beam:
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and death-shade buy it back, May there settle down upon it a cloud, Let a day’s dark eclipse cause it terror:
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 That night, darkness take it, —May it not rejoice among the days of the year, Into the number of months, let it not enter.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Lo! that night, be it barren, Let no joyous shouting enter therein:
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let day-cursers denounce it, Those skilled in rousing the dragon of the sky:
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Darkened be the stars of its twilight, —Let it wait for light, and there be none, neither let it see the eyelashes of the dawn:
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it closed not the doors of the womb wherein I was, and so hid trouble from mine eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Wherefore, in the womb, did I not die? From the womb, come forth and cease to breathe?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 For what reason, were there prepared for me—knees? and why—breasts, that I might suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Surely, at once, had I lain down, and been quiet, I had fallen asleep, then, had I been at rest:
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings, and counselors of the earth, who had built them pyramids:
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with rulers possessing, gold, —Who had filled their houses with silver:
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Or that, like an untimely birth hidden away, I had not come into being, like infants that never saw light:
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There, the lawless, cease from raging, and there the toil-worn are at rest:
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 At once are prisoners at peace, they hear not the voice of a driver:
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Small and great, there, they are, and, the slave, is free from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Wherefore give, to the wretched, light? Or, life, to the embittered in soul?—
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who long for death, and it is not, And have digged for it, beyond hid treasures:
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who rejoice unto exultation, Are glad, when they can find the grave:
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 To a man, whose way is concealed, And GOD hath straitly enclosed him?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For, in the face of my food, my sighing, cometh in, and, poured out like the water, are my groans:
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For, a dread, I dreaded, and it hath come upon me, and, that from which I shrank, hath overtaken me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not careless, nor was I secure, nor had I settled down, —when there came—consternation!
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
