Job 23
1 Then responded Job, and said: —
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Even to-day, is my complaint rebellion? His hand, is heavier than my groaning.
Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
3 Oh that I knew where I might find him! I would come even unto his dwelling-place;
Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
4 I would set out, before him, a plea, and, my mouth, would I fill with arguments;
Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
5 I would note the words wherewith he would respond to me, and would mark what he would say to me.
Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
6 Would he, with fulness of might, contend with me? Nay, surely, he, would give heed to me!
Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
7 There an upright man, might reason with him, so should I deliver myself completely from my judge.
Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8 Behold! eastward, I go, but he is not there, and, westward, but I perceive him not;
Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9 On the north, where he worketh, but I get no vision, He hideth himself on the south that I cannot see him.
har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10 But, he, knoweth the way that I choose, Having tried me, as gold, I shall come forth.
Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11 Of his steps, my foot taketh hold, His way, have I kept, and not swerved;
Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
12 The command of his lips, and would not go back, and, in my bosom, have I treasured the words of his lips.
Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13 But, he, is one, and who can turn him? What his soul desired, he hath done.
Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
14 Surely he will accomplish what is decreed for me, and, many such things, hath he in store.
Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15 For this cause, from his presence, am I driven in fear, I diligently consider and am kept back from him in dread:
Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16 Yea, GOD, hath made timid my heart, and, the Almighty, hath put me in terror.
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17 Because I was not cut off before the darkness, nor, before my face, did the gloom form a shroud.
ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
