Job 20
1 Then responded Zophar the Naamathite, and said: —
Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Not so, do my thoughts answer me, and to this end, is my haste within me:
På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 The correction meant to confound me, I must hear, but, the spirit—out of my understanding, will give me a reply.
Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Knowest thou, this—from antiquity, from the placing of man upon earth: —
Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 That, the joy-shout of the lawless, is short, and, the rejoicing of the impious, for a moment?
att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Though his elevation mount up to the heavens, and, his head, to the clouds, doth reach,
Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Like his own stubble, shall he utterly perish, They who had seen him, shall say, Where is he?
Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"
8 Like a dream, shall he fly away, and they shall not find him, yea he shall be chased away, as a vision of the night.
Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 The eye that hath scanned him, shall not do it again, neither, any more, shall his place behold him:
Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 His children, shall seek the favour of the poor, and, his own hand, shall give back his wealth.
Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 His bones, are full of youthful vigour, yet, with him—in the dust, shall it lie down.
Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Though, a sweet taste in his mouth, be given by vice, though he hide it under his tongue;
Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 Though he spare it, and will not let it go, but retain it in the midst of his mouth,
är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 His food, in his stomach, is changed, the gall of adders, within him!
så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 Wealth, hath he swallowed, and hath vomited the same, Out of his belly, shall, GOD, drive it forth:
Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 The poison of adders, shall he suck, The tongue of the viper shall slay him;
Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 Let him not see in the channels the flowings of torrents of honey and milk.
Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 In vain, he toiled, he shall not swallow, like wealth to be restored, in which he cannot exult!
Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 For he hath oppressed—hath forsaken the poor, A house, hath he seized, which he cannot rebuild.
Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 Surely he hath known no peace in his inmost mind, —With his dearest thing, shall he not get away:
Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 Nothing escaped his devouring greed, —For this cause, shall his prosperity not continue:
Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 When his abundance is gone, he shall be in straits, All the power of distress, shall come upon him.
Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 It shall be that, to fill his belly, he will thrust at him the glow of his anger, and rain [it] upon him for his punishment.
Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 He shall flee from the armour of iron, —There shall pierce him, a bow of bronze!
Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 He hath drawn it out, and it hath come forth out of his back, —yea the flashing arrow-head, out of his gall, There shall march on him—terrors:
När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 Every misfortune, is laid up for his treasures, —There shall consume, a fire, not blown up, —it shall destroy what remaineth in his tent:
Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 The heavens shall reveal his iniquity, and, the earth, be rising up against him:
Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 The increase of his house shall vanish, melting away in the day of his anger.
Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 This, is the portion of the lawless man, from God, and the inheritance decreed him from the Mighty One.
Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
