Job 19
1 Then responded Job, and said: —
Därefter tog Job till orda och sade:
2 How long will ye grieve my soul? or crush me with words?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 These ten times, have ye reviled me, Shameless ye wrong me.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 And even if indeed I have erred, with myself lodgeth mine error.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 If indeed, against me, ye must needs magnify yourselves, and plead, against me, my reproach.
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Know, then, that, God, hath overthrown me, and, within his net, enclosed me.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Lo! I cry—out: Violence! but receive no answer, I cry aloud, but there is no vindication;
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 My way, hath he walled up, that I cannot pass, and, upon my paths, hath he made darkness rest;
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 My glory—from off me, hath he stripped, and hath removed the crown of my head;
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 He hath ruined me on every side, and I am gone, and he hath taken away—like a tree—my hope;
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Yea he hath kindled against me his anger, and accounted me towards him like unto his adversaries;
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Together, enter his troops and have cast up, against me, their mound, and have encamped all around my tent;
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 My Brethren—from beside me, hath he moved far away, and, mine acquaintance, are wholly estranged from me;
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Failed me, have my near of kin, and, mine intimate acquaintances, have forgotten me;
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Ye guests of my house and my maidens, A stranger, have ye accounted me, An alien, have I become in their eyes;
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 To mine own servant, I called, and he would not answer, With mine own mouth, I kept entreating him;
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 My breath, is strange to my wife, and I am loathsome to the sons of my own mother;
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Even young children, despise me, I rise up, and they speak against me;
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 All the men of mine intimate circle abhor me, and, these whom I loved, have turned against me;
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Unto my skin and unto my flesh, have my bones cleaved, and I have escaped with the akin of my teeth.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Pity me! pity me! ye, my friends, for, the hand of GOD, hath stricken me!
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Wherefore should ye persecute me as GOD? and, with my flesh, should not he satisfied?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Oh, then, that my words, could be written, Oh that, in a record, they could be inscribed:
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 That, with a stylus of iron and [with] lead, for all time—in the rock, they could be graven!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 But, I, know that, my redeemer, liveth, and, as the Last over [my] dust, will he arise;
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 And, though, after my skin is struck off, this [followeth], yet, apart from my flesh, shall I see GOD:
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Whom, I myself, shall see, on my side, and, mine own eyes, [shall] have looked upon, and not those of a stranger. Exhausted are my deepest desires in my bosom!
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Surely ye should say—Why should we persecute him? seeing, the root of the matter, is found in me.
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Be ye afraid—on your part—of the face of the sword, because, wrath, [bringeth] the punishments of the sword, to the end ye may know the Almighty.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
