Job 10
1 My soul doth loathe my life, —I let loose my complaint, I speak, in the bitterness of my soul.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 I say unto GOD, Do not hold me guilty, Let me know, on what account thou contendest with me!
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Is it seemly in thee, that thou shouldst oppress? that thou shouldst despise the labour of thine own hand, when, upon the counsel of the lawless, thou hast shone?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Eyes of flesh, hast thou? or, as a mortal seeth, seest thou?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 As the days of a mortal, are thy days? or, thy years, as the days of a man?
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 That thou shouldst seek for mine iniquity, and, for my sin, shouldst make search:
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Though it is, within thine own knowledge, that I would not be lawless, and, none, out of thy hand, can deliver?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Thine own hands, shaped me, and made me, all in unison round about, and yet thou hast confounded me.
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Remember, I pray thee, that, as clay, thou didst make me, and, unto dust, thou wilt cause me to return.
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Didst thou not, like milk, pour me forth? and, as cheese, curdle me?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 With skin and flesh, clothe me? and, with bones and sinews, interweave me?
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Life and lovingkindness, thou didst bestow upon me, —and, thy watchful care, preserved my breath.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Yet, these things, thou didst hide in thy heart, I know that, this, hath been with thee!
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 If I have sinned, then couldst thou watch me, and, from mine iniquity, thou wouldst not acquit me:
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 If I have been lawless, alas for me! Or, if I am righteous, I will not lift up my head, Surfeited with shame, look thou then on my humiliation.
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 When it is lifted up, like a howling lion, thou dost hunt me, Then again thou dost shew thyself marvellous against me.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Thou renewest thy witnesses before me, and dost increase thy vexation with me, Relays—yea an army, is with me.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Wherefore then, from the womb, didst thou bring me forth? I might have breathed my last, and, no eye, have seen me.
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 As though I had not been, should I have become, —from the womb to the grave, might I have been borne.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Are not my days, few?—then forbear, and set me aside, that I may brighten up for a little;
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Before I go, and not return, unto a land of darkness and death-shade:
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 A land of obscurity, like thick darkness, of death-shade and disorder, and which shineth like thick darkness.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
