James 1
1 James, a servant, of God and of the Lord Jesus Christ, —unto the twelve tribes that are in the dispersion, Wishes joy.
Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso.
2 All Joy, account it, my brethren, whensoever ye fall in with, manifold, temptations, —
Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse;
3 Taking note, that, the proving of your faith, worketh out endurance;
Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod.
4 But let, your endurance, have, mature work, that ye may be mature and complete, in nothing, coming short.
Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva.
5 But, if any of you is sinning short of wisdom, let him be asking of God, Who giveth unto all freely and upbraideth not, and it shall be given him;
Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda.
6 But let him be asking in faith, nothing, doubting, for, he that doubteth, is like a wave of the sea, wind-driven and storm-tossed, —
Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres.
7 For let not that man think that he shall receive anything from the Lord—
Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom.
8 A two-souled man, unstable in all his ways.
En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.
9 But boasting be the lowly brother in his uplifting;
Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;
10 Whereas the rich, in his being brought low, —because, as a flower of grass, he will pass away;
Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.
11 For the sun hath sprung up, with it scorching heat, and hath withered the grass, and, the flower thereof, hath fallen out, and, the beauty of the face thereof, hath perished, —so, also the rich, in his goings, shall languish.
Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.
12 Happy the man who endureth temptation! Because, becoming approved, he shall receive the crown of life—which he hath promised unto them that love him.
Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.
13 Let, no one, while tempted, be saying—From God, am I tempted, —for, God, cannot be tempted by things evil, and, himself, tempteth no one;
Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;
14 But, each one, is tempted, when, by his own coveting, he is drawn out and enticed,
Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.
15 Then, the coveting, having conceived, giveth birth to sin, and, the sin, when full-grown, bringeth forth death.
Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.
16 Be not deceived, my brethren beloved: —
Farer icke ville, mine käre bröder.
17 Every good giving, and every perfect gift, is, from above, coming down from the Father of lights—with whom is no alternation, nor shadow cast, by turning:
All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.
18 Because he was so minded, he hath brought us forth with a word of truth, to the end we should be a sort of firstfruit of his creatures
Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.
19 Ye know, my brethren beloved, —but let every man be swift to hear, slow to speak, slow to anger,
Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.
20 For, man’s anger, worketh not, God’s righteousness.
Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.
21 Wherefore, putting away all filthiness and overflow of baseness, in meekness, welcome ye the word fitted for inward growth, which is able to save your souls:
Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.
22 Become ye doers of the word, and not hearers only—reasoning yourselves astray;
Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.
23 Because, if any is, a word-hearer, and not a doer, the same, is like unto a man observing his natural face in a mirror, —
Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;
24 For he observed himself, and is gone away, and, straightway, it hath escaped him, —what manner of man, he was!
Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.
25 But, he that hath obtained a nearer view into the perfect law of liberty, and hath taken up his abode by it, becoming—not a forgetful hearer, but a work doer, the same, happy in his doing, shall be.
Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning.
26 If any thinketh he is observant of religion, not curbing his own tongue, but deceiving his own heart, this one’s, religious observance is, vain:
Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.
27 Religious observance, pure and undefiled with our God and Father, is, this—to be visiting orphans and widows in their affliction, unspotted, to keep, himself, from the world.
Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene.
