Hebrews 4

1 Let us therefore fear, lest at any time, although there is left behind a promise of entering into his rest, —any one from amongst you should be deemed, to have come short;

Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver.

2 For we have had delivered to us the joyful message, just as even, they; but the word which was heard did not profit them, they not having been blended, by faith, with the things heard.

Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till.

3 For we who have believed, are to enter into the rest, according as he hath said—So I sware in mine anger, They shall not enter into my rest; And yet, the works, from the foundation of the world, had been brought into existence,

Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse.

4 For he hath spoken, somewhere, concerning the seventh [day], thus—And God rested, on the seventh day, from all his works;

Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk;

5 And in this again—They shall not enter into my rest.

Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.

6 Seeing, therefore, that it is left over for, some, to enter into it, and, they who formerly had delivered to them the joyful message, entered not in by reason of obstinacy, —

Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;

7 Again, he marketh out a certain day, To-day, in David, saying—after so long a time as this, —according as it hath been said before: —To-day, if, unto his voice, ye would hearken, do not harden your hearts.

Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta.

8 For, if, unto them, Joshua had given rest, it had not in that case, concerning another day, been speaking, after, these things.

Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.

9 Hence there is, left over, a Sabbath-keeping, for the people of God.

Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka.

10 For, he that hath entered into his rest, He too, hath rested from his works, just as, from his own, God, [rested].

Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin.

11 Let us, therefore, give diligence to enter into that rest, lest anyone fall into the same example, of obstinacy.

Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.

12 For, living, is the word of God, and, energetic, and more cutting than any knife with two edges, and penetrating as far as a dividing asunder of soul and spirit, of joints also, and marrow, and able to judge the impulses and designs of the heart;

Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.

13 And there is, no created thing, can be secreted before him, but, all things, are naked and exposed to his eyes: —as to whom is, our discourse.

Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi.

14 Having then a great high-priest who hath passed through the heavens, Jesus the Son of God, let us hold fast the confession;

Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.

15 For we have not a high-priest unable to have fellow-feeling with our weaknesses, but one tested in all respects, by way of likeness, apart from sin.

Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd.

16 Let us, then, be approaching with freedom of speech, unto the throne of favour, that we may receive mercy, and, favour, may find, for seasonable succour.

Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.