Genesis 44
1 Then commanded he him who was over his house saying—Fill the sacks of the men, with food, as much as they can carry, and put each man’s silver in the mouth of his sack;
Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:
2 and my cup—the cup of silver, shalt thou put in the mouth of the sack of the youngest, with his corn-silver. So he did, according to the word of Joseph, which he had spoken.
Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.
3 By the time, the morning, was light, the men, had been sent away, they, and their asses.
Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.
4 They themselves, had gone out of the city—they had not gone far, when Joseph said to him who was over his house, Rise chase after the men, —so shalt thou overtake them and shalt say unto them, Wherefore have ye requited evil for good?
Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?
5 Is not this that in which my lord drinketh, and whereby, he himself, doth divine? Ye have done evil in what ye have done.
Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.
6 So he overtook them, —and spake unto them these words.
Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.
7 And they said unto him, Wherefore should my lord speak such words as these? Far be thy servants, from doing such a thing as this!
De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.
8 Lo! the silver that we found in the mouth of our sacks, we brought back unto thee out of the land of Canaan, —how then could we steal out of the house of thy lord, silver or gold?
Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?
9 With whomsoever of thy servants it can be found, he shall die, —and, we also, will become my lord’s servants.
När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.
10 And he said, Yea, now, according to your words, so, let it be, —he with whom it is found, shall be my servant, Ye, however, shall be clear.
Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.
11 So they hastened and took down each man his sack to the ground, —and opened each man his sack.
Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.
12 Then made he thorough search, with the eldest, he began, and with the youngest, he ended, —and the cup was found in the sack of Benjamin!
Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.
13 And they rent their mantles, —and laded each man his ass, and returned to the city.
Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.
14 And Judah and his brethren came into the house of Joseph, he, yet being there, —and fell down before him to the earth.
Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.
15 And Joseph said to them, What is this deed which ye have done? Know ye not that such a man as I, can even divine?
Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?
16 Then said Judah—What shall we say to my lord, how shall we speak and how shall we justify ourselves, —when, God himself, hath found out the iniquity of thy servants? Behold us! my lord’s servants, both we, and he in whose hand the cup hath been found.
Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.
17 And he said, Far be it from me to do this thing! The man in whose hand the cup hath been found, he, shall be my servant, but as for you, go ye up in peace unto your father.
Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.
18 Then Judah drew near unto him, and said—Pardon my lord! Pray let thy servant speak a word in the ears of my lord, and do not let thine anger be kindled against thy servant, —for, thus, art, thou as Pharaoh!
Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.
19 It was, my lord, who asked his servants, saying, —Have ye a father, or a brother?
Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?
20 So we said unto my lord, We have an aged father, and the child of his old age a youth, —his brother, being dead, he alone, is left of his mother and, his father, loveth him.
Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.
21 So then thou saidst unto thy servants, Bring him down unto me, —that I may set mine eyes upon him.
Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.
22 And we said unto my lord, The lad cannot leave his father, —as surely as he leaveth his father, so surely will he, die.
Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.
23 And thou saidst unto thy servants, Except your youngest brother do come down with you, ye shall not again behold my face.
Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.
24 So it came to pass when we had gone up unto thy servant, my father, that we told him the words of my lord.
Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.
25 Then said our father, —Go again buy us a little food,
Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.
26 And we said, We cannot go down, —If our youngest brother be with us, then will we go down, for we cannot see the face of the man if, our youngest brother, is not with us.
Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.
27 Then said thy servant my father, unto us, —Ye yourselves, know, that, two, did my wife bear to me,
Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:
28 and the one went forth from me, and I said—Certainly he hath been, torn in pieces, —And I have never seen him since.
Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.
29 As surely as ye take, this one also, away from before my face and there befall him any mischief, so surely shall ye bring down my grey hairs, with misfortune to hades. (Sheol h7585)
Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)
30 Now, therefore, as surely as I go in unto thy servant my father, and, the lad, is not with us, —seeing that his soul is bound up with the lad’s soul,
Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;
31 so surely shall it come to pass that when he seeth that the lad is not with us, then will he die. So shall thy servants bring down the grey hairs of thy servant our father, with sorrow to hades. (Sheol h7585)
Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)
32 For thy servant, became surety for the lad, while away from my father saying, —If I bring him not unto thee, then will I count myself a sinner against my father all the days.
Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.
33 Now, therefore, I pray thee let thy servant remain instead of the lad, as servant to my lord, —but as for the lad, let him go up with his brethren.
Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.
34 For how can I go up unto my father, should the lad, not be with me? lest I look on the calamity, that shall find out my father,
Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.
