Ecclesiastes 1
1 The words of the Proclaimer, son of David, king in Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanity of vanities! saith the Proclaimer, vanity of vanities! all, is vanity.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What profit hath Man, in all his toil wherewith he toileth under the sun?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Generation, goeth and, generation, cometh, but, the earth, unto times age-abiding, remaineth.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 And the sun, breaketh forth, and the sun, goeth in, —yea, unto his own place, he panteth, from whence he brake forth.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Going unto the south, and circling unto the north, —circling, circling continually, is, the wind, and, over its own circuits, returneth the wind.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the streams, flow into the sea, yet, the sea, is not full, —unto the place whither the streams flow, thither, do they again flow.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All words, are weak, unable is any man to tell, —not satisfied is the eye by seeing, nor filled is the ear with hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 That which hath been, is the same that shall be, and, that which hath been done, is the same that shall be done, —and there is, nothing new, under the sun.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Is there a thing, of which it can be said, See here, it is, new? Already, hath it been, for ages, [it is something] which was before us.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 There is, no remembrance, of the thing before, —nor, even of the things after, which shall be, will there be any remembrance, with them who shall come after.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I, the Proclaimer, was king over Israel, in Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I gave my heart to seek and to search out, wisely, concerning all things which are done under the heavens, —the same, is the vexatious employment God hath given to the sons of men, to work toilsomely therein,
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I saw all the works which were done under the sun, —and lo! all, was vanity, and a feeding on wind.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 That which is crooked, cannot be straight, —and, that which is wanting, cannot be reckoned.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Spake, I, in my heart, saying, As for me, lo! I have become great, and have gathered wisdom, beyond any one who hath been before me over Jerusalem, —and, my heart, hath seen much wisdom and knowledge:
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 yea I have given my heart, to know wisdom, and to know madness, and folly, —I know that, even this, is a feeding on wind.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For, in much wisdom, is much vexation, —and, he that increaseth knowledge, increaseth pain.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
