Acts 27
1 Now, when it was determined that we should sail for Italy, they proceeded to deliver Paul, and certain other prisoners, unto a centurion by name Julius, of an Augustan band.
När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
2 And, going on board a ship of Adramittium, about to sail unto the places along the coast of Asia, we put to sea, there being with us, Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica;
Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
3 and, on the next day, we put into Zidon, —and Julius, treating Paul, kindly, gave him leave to go unto his friends and refresh himself;
Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
4 and, from thence putting out to sea, we sailed under the lee of Cyprus, because the winds were contrary;
När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
5 and, sailing across the sea which is off Cilicia and Pamphylia, we came down to Myra, a city of Lycia.
Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6 And the centurion, there, finding a ship of Alexandria sailing for Italy, put us therein.
Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
7 And, for a good many days sailing slowly, and getting with difficulty over against Cnidus, the wind not suffering us to get on, we sailed under the lee of Crete, over against Salmone;
Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8 and, with difficulty coasting it, we came to a certain place called Fair Havens, near to which was the city of Lasea.
Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
9 And, when a considerable time had passed, and sailing was already dangerous, because, even the Fast, had already gone by, Paul began to advise,
Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
10 saying to them—Sirs! I perceive that, with damage and great loss, not only of the cargo and of the ship, but even of our persons, shall the voyage certainly be attended.
och sade: "I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv."
11 But, the centurion, by the master, and by the shipowner, was more persuaded than by the things which, by Paul, were spoken.
Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
12 And, the harbour being, incommodious, to winter in, the more part, advised to put to sea from thence, if by any means they might be able to reach Phoenix, to winter, [which was] a harbour of Crete, looking north-east and south-east.
Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
13 And, a south wind blowing softly, supposing they had secured their purpose, weighing anchor, they began to sail close in shore along Crete.
Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14 But, after no long time, there beat down from it a tempestuous wind, called Euraquilo, —
Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15 and, the ship being caught and we not being able to bring her head to the wind, we let her go, and were borne along.
Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16 And, running under the lee, of some small island, called Cauda, we were able, with difficulty, to make ourselves masters of the boat, —
När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17 which, hoisting up, they began to use, helps, under-girding the ship; and, fearing lest, on the sand-bank of Africa, they should run aground, lowering the gear, so, were they borne along.
Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
18 But, we being exceedingly tempest-tossed, on the next day, they began to throw [cargo] overboard;
Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
19 and, on the third day, with their own hands, the tackling of the ship, they cast away.
På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20 And, neither, sun nor stars, appearing for many days, and, no small tempest, lying upon us, in the end, all hope that we should be saved, began to be taken from us.
Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
21 But, when they had been, long without food, then, Paul, standing in the midst of them, said—Ye ought, indeed, Sir! yielding to me, not to have sailed away from Crete, to get this damage and loss. …
Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: "I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
22 And, now, I recommend you to be of good courage; for, loss of life, shall there be, none at all, from among you, —only the ship.
Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23 For there stood by me this night, belonging unto the God whose I am, unto whom also I am doing divine service, a messenger,
Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
24 saying—Be not afraid, Paul! for, before Caesar, must thou needs stand. And lo! God hath granted to thee as a favour, all them who are sailing with thee.
'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25 Wherefore, be of good courage, Sirs; for I believe in God—that, so, it shall be, according as it hath been told me.
Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26 Upon a certain island, however, must we needs be wrecked.
Men på en ö måste vi bliva kastade."
27 And, when, the fourteenth night, had come, and we were being driven to and fro in the Adriatic, about midnight, the sailors suspected that some country was, nearing, them;
När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
28 and, sounding, they found twenty fathoms, —and, going a little further, and again sounding, they found fifteen fathoms.
De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
29 And, fearing lest haply, on rocky places, we should be wrecked, out of stern, cast they four anchors, —and began praying that day might dawn.
Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
30 But, when, the sailors, were seeking to flee out of the ship, and had lowered the boat into the sea, by pretext, as though out of the prow they had been about to reach anchors,
Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
31 Paul said unto the centurion, and unto the soldiers—Except, these, abide in the ship, ye yourselves, cannot be saved!
Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: "Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas."
32 Then, the soldiers cut away the ropes of the boat, and let her fall off.
Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
33 And, until day was about to dawn, Paul continued to beseech one and all to take some food, saying—This day is, the fourteenth day, that, suspense, fasting, ye are completing, —having helped yourselves, to nothing.
Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: "Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
34 Wherefore, I beseech you to take some food, —for, this, lays a foundation for your safety; for, of no one of you, shall a hair of the head perish.
Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
35 And, having said these things, and taken a loaf, he gave thanks unto God before all, and, breaking it, began to eat.
När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
36 And, all becoming, of good cheer, they also, helped themselves to food.
Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
37 Now we were, in the ship, in all, about seventy-six souls.
Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
38 And, when they were satisfied with food, they began lightening the ship, casting out the wheat into the sea.
Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
39 And, when day came, they could not recognise, the land; but perceived, a certain bay, having a beach, —upon which they were minded, if they could, safely to bring the ship.
När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
40 And, casting off the anchors, they let them go into the sea, —at the same time, loosening the lashings of the rudders, and, hoisting up the foresail to the wind, they made for the beach.
De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 But, falling into a place where two seas met, they ran the ship aground; and, the foreship sticking fast, remained immoveable, while, the stern, began to break up, from the violence [of the waves].
De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
42 Now, the soldiers counsel, turned out to be, that they should kill, the prisoners, lest any one should swim out and escape;
Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
43 but, the centurion, being minded to bring Paul safely through, hindered them of their purpose, and ordered such as were able to swim, to cast themselves overboard and, get first to the land, —
Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
44 and, the rest, some, on planks, and, some, on other things from the ship, …and, so, it came to pass, that, all, were brought safely through, on to the land.
och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.
