2 Corinthians 10
1 Moreover, I, Paul, myself, exhort you, through the meekness and considerateness of the Christ, —I who, to look upon, indeed, am lowly toward you, but, absent, am bold towards you; —
Men jag Paulus förmanar eder, genom Christi saktmodighet och mildhet; jag som ringa är, när jag är när eder; men frånvarandes är jag dristig vid eder.
2 I entreat, however, that, when present, I may not be bold with the assurance wherewith I think to be daring against some who account of us as though, according to flesh, we were walking, —
Men jag beder eder, att jag icke skall nödgas närvarandes handla dristeliga, och bruka den djerfhet som man mig tillägger, emot några, som oss räkna såsom vi vandrade efter köttet.
3 For, though, in flesh, we walk, not, according to flesh, do we war, —
Ty ändock vi vandre i köttet, likväl stride vi icke efter köttet.
4 For, the weapons of our warfare, are not fleshly, but mighty, by God, unto a pulling down of strongholds, —
Ty vår krigsvapen äro icke köttslig, utan mägtig för Gud, att nederslå fäste;
5 When we pull down, calculations, and every height that uplifteth itself against the knowledge of God, and when we bring into captivity every thought unto the obedience of the Christ,
Med hvilko vi kullslå de anslag, och all höghet som sig upphäfver emot Guds kunskap; och tillfångatage allt förnuft under Christi lydno;
6 And when we hold ourselves, in readiness, to avenge all disobedience, as soon as your obedience shall be fulfilled!
Och äro redebogne att hämnas alla olydno, när edor lydnad fullbordad är.
7 The things that lie on the surface, ye are looking at: —if anyone hath come to trust in himself that he is, Christ’s, this, let him reckon, again, with himself—that, even as, he, is Christ’s, so, also are, we.
Dömen I efter ansigtet? Om någor förlåter sig derpå, att han hörer Christo till, han tänke det ock med sig sjelf, att, såsom han hörer Christo till, så höre ock vi Christo till.
8 Yea, if, somewhat more abundantly, I should boast concerning our authority—which the Lord hath given for building up and not for pulling you down, I shall not be put to shame, —
Och om jag ock något mer berömde mig om våra magt, hvilka Herren oss gifvit hafver, eder till förbättring, och icke till förderf, ville jag ändå icke blygas.
9 That I may not seem as though I would be terrifying you through means of my letters;
Men detta säger jag, på det I icke skolen tänka, att jag hade velat förskräcka eder med bref.
10 Because, The letters, it is true (saith one), are weighty and strong, but, the presence of the body, is weak, and, the discourse, contemptible; —
Ty brefven, säga de, äro svår och stark; men lekamliga närvarelsen är svag, och orden föraktelig.
11 This, let such a one reckon—that, what we are, in our word, through means of letters, being absent, such, also, being present, are we, in our deed.
Den sådana är, han tänke, att sådana som vi äre med orden i brefven frånvarande, så äre vi ock väl med gerningen närvarande.
12 For we dare not class or compare ourselves with some who do, themselves, commend; but, they, among themselves, measuring, themselves, and comparing themselves with themselves, are without discernment!
Ty vi töre icke sätta eller räkna oss ibland dem, som sig sjelfva prisa; men efter de mäta sig vid sig sjelfva, och hålla allena af sig sjelfva, förstå de intet.
13 We, however, not as to the things without measure, will boast ourselves, but, according to the measure of the limit which God apportioned unto us, as a measure—to reach as far as even you!
Men vi berömme oss icke öfver måtton, utan allena efter reglones mått, med hvilko Gud hafver oss afmätit ett mått till att hinna ock allt intill eder.
14 For, not as though we were not reaching unto you, are we over-stretching ourselves, for, as far as even you, were we beforehand in the glad-message of the Christ:
Ty vi försträckom oss icke öfver måtton, lika som vi icke hint hade intill eder; ty vi äre ju ock komne allt intill eder, med Christi Evangelio;
15 Not, as to the things without measure, boasting ourselves in other men’s toils, but having, hope—your faith, growing—among you, to be enlarged, according to our limit for something beyond, —
Icke berömmandes oss öfver måtton af annars mans arbete; förhoppandes att ske skall, då edor tro begynner växa uti eder, att vi efter våra reglo vilje vidare komma;
16 Unto the regions beyond you, to carry the glad-message: not, within another man’s limit, as to the things made ready, to boast ourselves.
Och predika ock dom Evangelium, som bo utom eder, och icke berömma oss af det genom främmande reglo tillredt är.
17 He that boasteth, however, in the Lord, let him boast;
Men den sig berömmer, han berömme sig i Herranom.
18 For, not he that commendeth himself, he, is approved, but he whom, the Lord, doth commend.
Ty den som lofvar sig sjelf, han är icke bepröfvad; utan den Herren lofvar.
