1 Samuel 18
1 And it came to pass, when he had made an end of speaking unto Saul, that, the soul of Jonathan, was knit with, the soul of David, so that Jonathan loved him, as his own soul.
Då han hade uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan vardt kär åt honom, såsom sitt eget hjerta.
2 And Saul took him, that day, —and suffered him not to return unto the house of his father.
Och Saul tog honom i den dagen, och lät honom icke mer komma i sins faders hus.
3 And Jonathan and David solemnised a covenant, —because he loved him as his own soul.
Och Jonathan och David gjorde ett förbund tillhopa; ty han hade honom kär, såsom sitt eget hjerta.
4 And Jonathan stripped himself of the robe which was upon him, and gave it to David, —and his equipments, even to his sword, and to his bow, and to his girdle.
Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt svärd, sin båga och sitt bälte.
5 And David went forth—whithersoever Saul sent him, he behaved himself prudently, so Saul set him over the men of war, —and he became a favourite in the eyes of all the people, yea even in the eyes of the servants of Saul.
Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig visliga; och Saul satte honom öfver krigsfolket, och han var allo folkena, och desslikes Sauls tjenarom, täcker.
6 But so it was, when they came in on the return of David from the smiting of the Philistine, that the women went forth out of all the cities of Israel, singing and dancing, to meet Saul the king, —with timbrels, with rejoicing, and with instruments of three strings.
Men det begaf sig, då han igenkommen var, sedan han hade slagit Philisteen, att qvinnorna af alla Israels städer gingo emot Konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje, och med gigor.
7 And the women that made merry responded to each other in song, and said, —Saul, hath smitten, his thousands, but, David, his, tens of thousands.
Och qvinnorna söngo till hvarandra, och spelade, och sade: Saul hafver slagit tusende; men David tiotusend.
8 Then was Saul exceeding angry, and this saying was offensive in his eyes, and he said, —They have ascribed, to David, ten thousands, but, to me, have they ascribed thousands, —What, more, then, can he have but, the kingdom?
Då förgrymmade sig Saul storliga, och det talet behagade honom ganska illa, och sade: De hafva gifvit David tiotusend, och mig tusende; han varder väl ännu Konung?
9 And Saul was eyeing David from that day forward.
Och Saul såg illa uppå David, ifrå den dagen, och allt sedan.
10 And, when it came to pass, on the morrow, that a superhuman spirit of sadness came suddenly upon Saul, and he was moved to raving in the midst of the house, —and, David, began playing with his hand, as he had done day by day, that a spear being in Saul’s hand,
På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfver Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängerna med sine hand, såsom han dageliga plägade. Och Saul hade ett spjut i handene:
11 Saul hurled the spear, and said to himself—I will smite David, even to the wall! But David moved round from before him, twice.
Och sköt det åstad, och tänkte: Jag vill skjuta David igenom i väggena; men David gaf sig undan för honom i två gånger.
12 And Saul feared because of David, —for Yahweh was with him, whereas, from Saul, he had departed.
Och Saul fruktade för David; ty Herren var med honom, och var gången ifrå Saul.
13 So Saul removed him from him, and appointed him to be for him the captain of a thousand, —and he went out and came in before the people.
Så satte Saul honom ifrå sig, och gjorde honom till höfvitsman öfver tusende män; och han gick ut och in för folkena.
14 And it came to pass that David, in all his ways, acted prudently, —and, Yahweh, was with him.
Och David hade sig förnumsteliga i alla sina gerningar; och Herren var med honom.
15 And, when Saul saw that, he, was acting very prudently, he was afraid of him.
Då nu Saul såg, att han var så ganska förnumstig, fruktade han för honom.
16 But, all Israel and Judah, were in love with David, —for he was going out and coming in before them.
Men hela Israel och Juda hade David kär; ty han gick ut och in för dem.
17 So then Saul said unto David—Lo! my elder daughter Merab, her, will I give thee to wife, only, approve thyself unto me as a son of valour and fight the battles of Yahweh. Saul, however, had said to himself—Let not, my own hand, be upon him, but let, the hand of the Philistines, be upon him.
Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob vill jag gifva dig till hustru; var manlig, och för Herrans krig; ty Saul tänkte, min hand skall icke komma vid honom, utan de Philisteers hand.
18 And David said unto Saul—Who am, I, or who are my kinsfolk, the family of my father, in Israel, —that I should become son-in-law, to the king?
Men David svarade Saul: Ho är jag? Eller hvad är mitt lefverne, och mins faders hus slägt i Israel, att jag skulle varda Konungens måg?
19 But it came to pass, within the time for giving Merab daughter of Saul to David, that, she, was given to Adriel the Meholathite, to wife.
Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle vordit gifven David, vardt hon gifven Adriel den Meholathiten till hustru.
20 Then did Michal, Saul’s daughter, love David, —and it was told Saul, and the thing was right in his eyes.
Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det vardt sagdt Saul, sade han: Det är rätt;
21 And Saul said to himself—I will give her unto him, that she may prove to him a snare, and that, the hand of the Philistines, may be upon him. So then Saul said unto David, A second time, mayest thou become my son-in-law to-day.
Jag vill gifva honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer måga komma öfver honom. Och han sade till David: Du skall i dag varda min måg med den andra.
22 And Saul commanded his servants—Speak ye unto David quietly saying, Lo! the king delighteth in thee, and, all his servants, love thee, —now, therefore, become thou son-in-law to the king.
Och Saul böd sina tjenare: Taler vid David hemliga, och säger: Si, Konungen hafver vilja till dig, och alla hans tjenare älska dig; så blif nu Konungens måg.
23 And the servants of Saul spake, in the ears of David, these words. And David said—Seemeth it a light thing, in your eyes, to become son-in-law to the king, seeing that, I, am a poor man and lightly esteemed?
Och Sauls tjenare talade dessa orden för Davids öron; men David sade: Tycker eder det vara en ringa ting, att vara Konungens måg? Och jag är en fattig och ringa man.
24 So the servants of Saul told him, saying, —According to these words, spake David,
Och Sauls tjenare gåfvo honom svar igen, och sade: Sådana ord hafver David sagt.
25 Then said Saul—Thus, shall ye say unto David—The king hath no delight in purchase-price, but rather in a hundred foreskins of Philistines, by avenging himself on the enemies of the king. But, Saul, thought to let David fall by the hand of the Philistines.
Saul sade: Säger så till David: Konungen begärar ingen morgongåfvo, annan än hundrade förhudar af de Philisteer, att man må hämnas på Konungens fiendar; ty Saul for efter att fälla David genom de Philisteers hand.
26 So, when his servants told David these words, the thing was right in the eyes of David, to become son-in-law unto the king, —and the days had not expired.
Då sade hans tjenare David dessa orden. Och David tyckte så godt vara, att han måtte blifva Konungens måg. Och tiden var ännu icke ute.
27 Wherefore David arose, and went—he and his men, and smote among the Philistines two hundred men, and David brought in their foreskins, and gave them in full tale unto the king, that he might become son-in-law unto the king, and Saul gave him Michal his daughter, to wife.
Och David stod upp, och drog åstad med sina män, och slog af de Philisteer tuhundrad män; och David hade deras förhudar, och förnöjde Konungen med talet; på det han skulle varda Konungens måg. Då gaf Saul honom sina dotter Michal till hustru.
28 And Saul saw and knew that, Yahweh, was with David, and that, all Israel, loved him.
Och Saul såg och märkte, att Herren var med honom. Och Michal, Sauls dotter, hade honom kär.
29 So then Saul went on to fear because of David, yet more, —and it came to pass that Saul was hostile to David, all the days.
Då fruktade Saul ännu mer för David, och vardt hans fiende i alla sina lifsdagar.
30 And, when the princes of the Philistines came forth, so it was, that, as often as they came forth, David was more circumspect than any of the servants of Saul, so that his name was, precious exceedingly.
Och då de Philisteers Förstar drogo ut, handlade David förnumsteligare än alle Sauls tjenare, när de utdrogo, så att hans namn vardt mycket aktadt.
