1 Samuel 17
1 And the Philistines gathered together their hosts, unto battle, and they were gathered together unto Socoh, which belongeth unto Judah, —and they encamped between Socoh and Azekah in Ephes-dammim;
De Philisteer församlade sina härar till strid, och kommo tillhopa i Socho i Juda, och lägrade sig emellan Socho och Aseka, vid ändan af Dammin.
2 and, Saul and the men of Israel, gathered themselves together, and encamped in the vale of Elah, and set the army in array against the Philistines.
Men Saul och Israels män komma tillhopa, och lägrade sig i ekdalenom, och skickade sig till strid emot de Philisteer.
3 And, the Philistines, were standing near the hill on one side, and, the Israelites, were standing near the hill on the other side, —while, the valley, was between them.
Och de Philisteer stodo på ett berg på hinsidon, och de Israeliter på ett berg på denna sidone, så att en del var emellan dem.
4 And there came forth a champion out of the camp of the Philistines, Goliath, his name, from Gath, —his height, six cubits and a span;
Då kom framträdandes utu de Philisteers lägre en man, en kämpe, benämnd Goliath af Gath, sex alnar och en tvärhand lång;
5 with a helmet of bronze on his head, and, with a scaly coat of mail, was he clad, —the weight of the coat, being five thousand shekels of bronze;
Och hade en kopparhjelm på sitt hufvud, och ett fjällpansar uppå; och vigten på pansaret var femtusend siklar koppar;
6 and, greaves of bronze, on his feet, —and, a javelin of bronze, between his shoulders;
Och hade kopparbenvapen uppå sin ben, och en kopparsköld på sina axlar;
7 and, the shaft of his spear, was like a weaver’s beam, and, the flashing head of his spear, was six hundred shekels of iron, —and, his shield-bearer, was coming on before him.
Och skaftet på hans spjut var såsom ett väfträ, och jernet på hans spjut höll sexhundrad siklar jern; och hans vapnedragare gick framför honom.
8 And he took his stand, and cried unto the ranks of Israel, and said unto them, Wherefore should ye come out, to set in array for battle? Am not, I, a Philistine, while, ye, are servants unto Saul? Choose you a man, and let him come down unto me:
Och han stod och ropade till Israels slagorden, och sade till dem: Hvi ären I utdragne till att skicka eder till strid? Är icke jag en Philisteer, och I ären Sauls tjenare? Väljer en ut af eder, som går hitneder till mig.
9 If he prevail in fighting with me, and smite me, then will we become your servants, —but, if, I, prevail over him, and smite him, then shall ye become our servants, and serve, us.
Kan han strida emot mig, och slår mig, så vilje vi vara edra tjenare; varder ock jag hans öfverman, och slår honom, så skolen I vara våra tjenare, och skolen tjena oss.
10 And the Philistine said—I, reproach the ranks of Israel, this day, —give me a man, that we may fight together.
Och Philisteen sade: Jag hafver i denna dag gjort Israels här en skam; låter mig få en, och låter oss strida med hvarannan.
11 When Saul and all Israel heard these words of the Philistine, they were dismayed, and feared exceedingly.
Då Saul och hela Israel hörde dessa Philisteens ord, förskräckte de sig, och fruktade sig storliga.
12 Now, David, was the son of that Ephrathite of Bethlehem-judah, whose, name, was Jesse, and, who, had eight sons, —and, the man, in the days of Saul was old, advanced in years.
Men David var en Ephratisk mans son, af BethLehem Juda, som het Isai; han hade åtta söner, och var en gammal man i Sauls tid, och var ålderstigen ibland män.
13 And the three eldest sons of Jesse had followed Saul to the battle, —and, the names of his three sons who went into the battle, were Eliab the firstborn, and, the next to him, Abinadab, and, the third, Shammah.
Och de tre äldste Isai söner voro dragne med Saul till stridena; och var detta deras namn: Eliab den förstfödde, AbiNadab den andre, och Samma den tredje.
14 But, as for David, he, was the youngest, —and, the three eldest, followed Saul;
Men David var den yngste. Då nu de tre äldste voro utdragne med Saul till stridena,
15 whereas, David, kept going and returning from Saul, —to tend his father’s sheep at Bethlehem.
Gick David åter hem ifrå Saul, till att vakta sins faders får i BethLehem.
16 And the Philistine drew near morning and evening, —and presented himself forty days.
Men den Philisteen trädde fram både morgon och afton, och stod der i fyratio dagar.
17 And Jesse said unto David his son, Take, I pray thee, unto thy brethren—this ephah of parched corn, and these ten loaves, —and run to the camp unto thy brethren;
Och Isai sade till sin son David: Tag åt dina bröder detta epha af torkad ax, och dessa tio bröd, och löp bort i hären till dina bröder;
18 also these ten slices of soft cheese, shalt thou take to the captain of their thousand, —and, as for thy brethren, give good heed to their welfare, their pledge, also shalt thou receive.
Och dessa tio blöta ostar, och få höfvitsmannenom; och besök dina bröder, om dem väl går, och tag vara uppå hvad de säga dig.
19 Now, Saul, and they, and all the men of Israel, were in the vale of Elah, ready to fight with the Philistines.
Men Saul, och de, och alle Israels män voro i ekdalenom, och stridde emot de Philisteer.
20 So then David rose up early in the morning, and entrusted the sheep to a keeper, and took up [the provisions] and went his way, as Jesse had commanded him, —and came into the circular rampart, as, the force, was going forth into the ranks, and shouted for the fight.
Då stod David bittida upp om morgonen, och befallde fåren herdanom; lade uppå sig, och gick åstad, såsom Isai honom budit hade, och kom till vagnborgena; och hären var utdragen, och hade skickat sig, och de skriade i stridene.
21 So Israel and the Philistines set in array for battle, army against army.
Ty Israel hade skickat sig; så voro ock de Philisteer redo emot deras här.
22 Then David entrusted the provisions that were upon him to the care of the keeper of the stores, and ran unto the ranks, —and came and asked for the welfare of his brethren.
Då lät David det han bar i tygvaktarens händer, och lopp bort i spetsen, och gick bort och helsade sina bröder.
23 Now, as he was speaking with them, lo! the champion coming up, Goliath the Philistine, by name, of Gath, [coming up] out of the ranks of the Philistines, and he spake according to these words, —and David heard [them].
Och vid han nu talade med dem, si, då trädde den kämpen fram, som het Goliath, den Philisteen af Gath, utu de Philisteers här, och talade såsom tillförene; och David hörde det.
24 Now, all the men of Israel, when they saw the man, fled from before him, and feared exceedingly.
Men hvar man i Israel, då han den mannen såg, flydde för honom, och fruktade sig storliga.
25 And the men of Israel said—Have ye seen this man that is coming up? For, to reproach Israel, is he coming. So then it shall be, that, the man that shall smite him, the same, will the king enrich with great riches, and, his own daughter, will give him, and, his father’s house, will he make free in Israel.
Och hvar man i Israel sade: Hafven I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel; och den honom slår, honom vill Konungen göra mycket rik, och gifva honom sina dotter; och vill göra hans faders hus fritt i Israel.
26 Then spake David unto the men that were standing by him, saying, What shall be done to the man that shall smite yonder Philistine, and so shall take away reproach from off Israel? For who is this uncircumcised Philistine that he hath reproached the ranks of a Living God?
Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hvad skall man gifva honom, som slår denna Philisteen, och vänder denna skammen ifrån Israel? Ty hvad är denna oomskorne Philisteen, som försmäder lefvandes Guds här?
27 And the people answered him, according to this word saying, —So, shall it be done to the man that shall smite him.
Då sade folket honom såsom tillförene: Det skall man gifva honom, som honom slår.
28 Now Eliab his eldest brother heard when he spake unto the men, —then was kindled the anger of Eliab against David, and he said—Wherefore is it that thou hast come down? and to whom hast thou entrusted those few sheep in the wilderness? I, know thy pride, and the foolishness of thy heart, for, to see the battle, hast thou come down.
Och Eliab hans äldste broder hörde att han talade med männerna, och vardt vred på David, och sade: Hvi äst du hitneder kommen? Och hvi hafver du öfvergifvit de få fåren i öknene? Jag känner väl dina öfverdådighet, och dins hjertas ondsko; ty du äst hitned kommen till att se stridena.
29 And David said, What have I done, now? Was there not, a cause?
David sade: Hvad hafver jag då nu gjort? Är det mig icke befaldt?
30 Then turned he from him unto another, and said—according to this word, —and the people returned him an answer, like the first.
Och vände sig om till en annan, och sade såsom han hade sagt tillförene; då svarade honom folket såsom tillförene.
31 And the words which David spake were overheard, —and, when they told them before Saul, he summoned him.
Och då de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul; och han lät hemta honom.
32 And David said unto Saul, Let not the heart of my lord fail, because of him, —thy servant, will go, and fight with this Philistine.
Och David sade till Saul: Ingens mans hjerta gifve sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort, och strida med Philisteen.
33 And Saul said unto David—Thou art not able to go against this Philistine, to fight with him, —for, a youth, art, thou, but, he, a man of war, from his youth.
Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen, och strida med honom; ty du äst en yngling, och han är en stridsman ifrå hans ungdom.
34 Then said David unto Saul, Thy servant used to tend his father’s sheep, —and there would come a lion, or a bear, and carry off a lamb out of the flock;
Men David sade till Saul: Din tjenare vaktade sins faders får, och då der kom ett lejon och en björn, och tog bort ett får af hjorden;
35 and I would go out after him, and smite him, and rescue it out of his mouth, —and, if he rose against me, I would catch him by his beard, and smite him, and slay him.
Då följde han efter, och slog honom, och tog det utu hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, och slog honom, och drap honom.
36 Thy servant could slay, either a lion or a bear, —and, this uncircumcised Philistine, shall become, as one of them, for he hath reproached the ranks of a Living God.
Så hafver din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denne oomskorne Philisteen vara såsom endera; ty han hafver försmädat lefvandes Guds här.
37 And David said, Yahweh, who hath rescued me out of the power of the lion, and out of the power of the bear, he, will rescue us out of the hand of this Philistine. Then said Saul unto David—Go! and, Yahweh, will be with thee.
Och David sade: Herren, som mig frälste ifrå lejonet, och ifrå björnen, han frälsar mig ock ifrå denna Philisteen. Och Saul sade till David: Gack åstad, Herren vare med dig.
38 And Saul clad David with his own military coat, and set a helmet of bronze upon his head, —and clad him with a coat of mail.
Och Saul drog sin kläder uppå David, och satte honom en kopparhjelm på hans hufvud, och lade ett pansar uppå honom.
39 And David girded his sword above his military coat, but was reluctant to go, for he had not proved them, —so David said unto Saul—I cannot go in these, for I have not proved them. And David put them off him.
Och David band sitt svärd öfver sin kläder, och begynte till att gå; ty han hade icke försökt det. Då sade David till Saul: Jag kan icke så gå; ty jag är det icke van. Och han lade det ifrå sig.
40 Then took he his stick in his hand, and chose him five smooth stones out of the torrent-bed, and put them in the shepherd’s-pouch which he had—even in the wallet, and had his sling in his hand, —and so drew near unto the Philistine.
Och tog sin staf i sina hand, och utvalde fem släta stenar utu bäcken, och lade dem uti herdaskräppona, som han hade, och i säcken, och tog slungona i sina hand, och gick fram emot Philisteen.
41 And the Philistine came on and on, and drew near unto David, —and the man carrying the shield was before him.
Och Philisteen gick ock framåt, och nalkades intill David, och hans vapnedragare för honom.
42 And, when the Philistine looked about, and saw David, he disdained him, —for he was a youth, and ruddy, a stripling of fair countenance.
Då nu Philisteen såg och skådade David, föraktade han honom; ty han var en yngling, brunaktig och dägelig.
43 Then said the Philistine unto David, A dog, am, I, that thou art coming unto me, with sticks? And the Philistine cursed David, by his god.
Philisteen sade till David: Är jag då en hund, att du kommer emot mig med käppar? Och bannade David vid sina gudar;
44 And the Philistine said unto David, —Come, unto me, that I may give thy flesh to the birds of heaven, and to the beasts of the field.
Och sade till David: Kom hit till mig, jag skall gifva ditt kött foglom under himmelen och djurom på markene.
45 Then said David unto the Philistine—Thou, art coming unto me with sword, and with spear, and with javelin, —but, I, am coming unto thee in the name of Yahweh of hosts, God of the ranks of Israel which thou hast reproached.
David sade till Philisteen: Du kommer till mig med svärd, spjut och sköld; men jag kommer till dig i Herrans Zebaoths Namn, Israels härs Guds, den du försmädat hafver.
46 This day, will Yahweh deliver thee into my hand, and I will smite thee, and take thy head from off thee, and will give thy dead body and the dead bodies of the host of Philistines, this day, unto the birds of heaven, and unto the wild beasts of the earth, —that all the earth may know that Israel hath a God;
Och Herren skall i denna dag gifva dig uti mina hand, att jag skall slå dig, och taga ditt hufvud af dig, och gifva de Philisteers härs kropp i denna dag foglom under himmelen, och djurom på markene, att all land skola förnimma, att Israel hafver en Gud.
47 and that all this gathered host may know that, not with sword and with spear, doth Yahweh save, —for, unto Yahweh, belongeth the battle, and he will deliver you into our hand.
Och all denna menigheten skall förnimma, att Herren icke hjelper genom svärd eller spjut; ty striden är Herrans, och han skall gifva eder i våra händer.
48 And it came to pass, when the Philistine arose, and came and drew near to meet David, that David hasted, and ran toward the ranks to meet the Philistine.
Då nu Philisteen reste åstad, gick och nalkades in mot David, skyndade sig David, och lopp ifrå hären emot Philisteen.
49 And David thrust his hand into his pouch, and took from thence a stone, and slang it, and smote the Philistine, in his forehead, —that the stone sank into his forehead, and he fell upon his face, to the earth.
Och David tog sina hand i skräppona, och fattade derut en sten, och slungade, och råkade Philisteen i hans panno, så att stenen gick in i pannona; och han föll på jordena på sitt ansigte.
50 Thus David prevailed over the Philistine, with the sling and with the stone, and smote the Philistine, and slew him, —but, sword, was there none in the hand of David.
Alltså öfvervann David Philisteen med slungone och stenenom, och slog honom, och drap honom.
51 So David ran, and stood by the Philistine, and took his sword and drew it out of the sheath thereof, and slew him, and cut off, therewith, his head, —and, when the Philistines saw that their hero was slain, they fled.
Och efter David intet svärd hade i sine hand, lopp han fram till Philisteen, och tog hans svärd, och drog det utu skidone, och drap honom; och högg honom dermed hufvudet af. Då de Philisteer sågo, att deras starkaste var död, flydde de.
52 Then arose the men of Israel and Judah, and shouted, and pursued the Philistines, as far as the entrance into Gath, and as far as the gates of Ekron, —and the slain of the Philistines fell in the way to the two gates, even as far as Gath and as far as Ekron.
Och Israels män och Juda reste upp, ropade och jagade efter de Philisteer, intilldess man kommer i dalen, och allt intill Ekrons portar; och de Philisteer föllo slagne på vägenom till portarna, allt intill Gath, och intill Ekron.
53 And the sons of Israel returned from hotly pursuing the Philistines, —and plundered their camps.
Och Israels barn vände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras lägre.
54 And David took the head of the Philistine, and brought it into Jerusalem, —but, his armour, put he into his tent.
Men David tog Philisteens hufvud, och förde det till Jerusalem; men hans vapen lade han i sina hyddo.
55 And, when Saul saw David going forth to meet the Philistine, he said unto Abner, prince of the host, Whose son is the young man, Abner? And Abner said, By the life of thy soul, O king! I know not.
Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner sin härhöfvitsman: Hvars son är den ynglingen? Abner sade: Så visst som din själ lefver, Konung jag vet det icke.
56 Then said the king, —Ask, thou, whose son the stripling is?
Konungen sade: Så fråga derefter, hvars son den ynglingen är.
57 And, when David returned from smiting the Philistine, Abner took him, and brought him before Saul, —with the head of the Philistine in his hand.
Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen var, tog Abner honom, och hade honom in för Saul; och han hade den Philisteens hufvud i sine hand.
58 And Saul said unto him, Whose son art, thou, O young man? And David said, Son of thy servant Jesse, the Bethlehemite.
Och Saul sade till honom: Hvars son äst du, yngling? David sade: Jag är dins tjenares Isai den BethLehemitens son.
