Psalms 74
1 Maschil of Asaph. O God, why hast thou cast [us] off for ever? why doth thine anger smoke against the sheep of thy pasture?
En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
2 Remember thy congregation, which thou hast purchased of old, which thou hast redeemed to be the tribe of thine inheritance; [and] mount Zion, wherein thou hast dwelt.
Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
3 Lift up thy feet unto the perpetual ruins, all the evil that the enemy hath done in the sanctuary.
Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
4 Thine adversaries have roared in the midst of thine assembly; they have set up their ensigns for signs.
Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
5 They seemed as men that lifted up axes upon a thicket of trees.
Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
6 And now all the carved work thereof together they break down with hatchet and hammers.
Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
7 They have set thy sanctuary on fire; they have profaned the dwelling place of thy name even to the ground.
De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
8 They said in their heart, Let us make havoc of them altogether: they have burned up all the synagogues of God in the land.
De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
9 We see not our signs: there is no more any prophet; neither is there among us any that knoweth how long.
Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
10 How long, O God, shall the adversary reproach? shall the enemy blaspheme thy name for ever?
Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
11 Why drawest thou back thy hand, even thy right hand? [pluck it] out of thy bosom [and] consume [them].
Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
12 Yet God is my King of old, working salvation in the midst of the earth.
Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
13 Thou didst divide the sea by thy strength: thou brakest the heads of the dragons in the waters.
Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
14 Thou brakest the heads of leviathan in pieces, thou gavest him to be meat to the people inhabiting the wilderness.
Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
15 Thou didst cleave fountain and flood: thou driedst up mighty rivers.
Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
16 The day is thine, the night also is thine: thou hast prepared the light and the sun.
Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
17 Thou hast set all the borders of the earth: thou hast made summer and winter.
Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
18 Remember this, that the enemy hath reproached, O LORD, and that foolish people have blasphemed thy name.
Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
19 O deliver not the soul of thy turtle-dove unto the wild beast: forget not the life of thy poor for ever.
Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
20 Have respect unto the covenant: for the dark places of the earth are full of the habitations of violence.
Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
21 O let not the oppressed return ashamed: let the poor and needy praise thy name.
Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
22 Arise, O God, plead thine own cause: remember how the foolish man reproacheth thee all the day.
Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
23 Forget not the voice of thine adversaries: the tumult of those that rise up against thee ascendeth continually.
Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
