Psalms 10
1 Why standest thou afar off, O LORD? why hidest thou thyself in times of trouble?
Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
2 In the pride of the wicked the poor is hotly pursued; let them be taken in the devices that they have imagined.
Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
3 For the wicked boasteth of his heart’s desire, and the covetous renounceth, [yea], contemneth the LORD.
Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
4 The wicked, in the pride of his countenance, [saith], He will not require [it]. All his thoughts are, There is no God.
Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
5 His ways are firm at all times; thy judgments are far above out of his sight: as for all his adversaries, he puffeth at them.
Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
6 He saith in his heart, I shall not be moved: to all generations I shall not be in adversity.
Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
7 His mouth is full of cursing and deceit and oppression: under his tongue is mischief and iniquity.
Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
8 He sitteth in the lurking places of the villages: in the covert places doth he murder the innocent: his eyes are privily set against the helpless.
Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
9 He lurketh in the covert as a lion in his den: he lieth in wait to catch the poor: he doth catch the poor, when he draweth him in his net.
Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
10 He croucheth, he boweth down, and the helpless fall by his strong ones.
Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
11 He saith in his heart, God hath forgotten: he hideth his face; he will never see it.
Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
12 Arise, O LORD; O God, lift up thine hand: forget not the poor.
Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
13 Wherefore doth the wicked contemn God, and say in his heart, Thou wilt not require [it]?
Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
14 Thon hast seen [it]; for thou beholdest mischief and spite, to take it into thy hand: the helpless committeth [himself] unto thee; thou hast been the helper of the fatherless.
Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
15 Break thou the arm of the wicked; and as for the evil man, seek out his wickedness till thou find none.
Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
16 The LORD is King for ever and ever: the nations are perished out of his land.
Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
17 LORD, thou hast heard the desire of the meek: thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thine ear to hear:
De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
18 To judge the fatherless and the oppressed, that man which is of the earth may be terrible no more.
Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
