Lamentations 5
1 Remember, O what is LORD, come upon us: behold, and see our reproach.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Our inheritance is turned unto strangers, our houses unto aliens.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 We are orphans and fatherless, our mothers are as widows.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 We have drunken our water for money; our wood is sold unto us.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Our pursuers are upon our necks: we are weary, and have no rest.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 We have given the hand to the Egyptians, and to the Assyrians, to be satisfied with bread.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Our fathers have sinned, and are not; and we have borne their iniquities.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Servants rule over us: there is none to deliver us out of their hand.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 We get our bread with the peril of our lives because of the sword of the wilderness.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Our skin is black like an oven because of the burning heat of famine.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 They ravished the women in Zion, the maidens in the cities of Judah.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Princes were hanged up by their hand: the faces of elders were not honoured.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 The young men bare the mill, and the children stumbled under the wood.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 The elders have ceased from the gate, the young men from their music.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 The joy of our heart is ceased; our dance is turned into mourning.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 The crown is fallen from our head: woe unto us! for we have sinned.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 For this our heart is faint; for these things our eyes are dim;
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 For the mountain of Zion, which is desolate; the foxes walk upon it.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Thou, O LORD, abidest for ever; thy throne is from generation to generation.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Wherefore dost thou forget us for ever, [and] forsake us so long time?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Turn thou us unto thee, O LORD, and we shall be turned; renew our days as of old.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 But thou hast utterly rejected us, thou art very wroth against us.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
