Joshua 14

1 And these are the inheritances which the children of Israel took in the land of Canaan, which Eleazar the priest, and Joshua the son of Nun, and the heads of the fathers’ [houses] of the tribes of the children of Israel, distributed unto them,

Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade åt dem,

2 by the lot of their inheritance, as the LORD commanded by the hand of Moses, for the nine tribes, and for the half tribe.

nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den ena halva stammen.

3 For Moses had given the inheritance of the two tribes and the half tribe beyond Jordan: but unto the Levites he gave none inheritance among them.

Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade han icke givit någon arvedel bland dem.

4 For the children of Joseph were two tribes, Manasseh and Ephraim: and they gave no portion unto the Levites in the land, save cities to dwell in, with the suburbs thereof for their cattle and for their substance.

Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för deras boskap och deras övriga egendom.

5 As the LORD commanded Moses, so the children of Israel did, and they divided the land.

Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de utskiftade landet

6 Then the children of Judah drew nigh unto Joshua in Gilgal: and Caleb the son of Jephunneh the Kenizzite said unto him, Thou knowest the thing that the LORD spake unto Moses the man of God concerning me and concerning thee in Kadesh-barnea.

Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.

7 Forty years old was I when Moses the servant of the LORD sent me from Kadesh-barnea to spy out the land; and I brought him word again as it was in mine heart.

Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.

8 Nevertheless my brethren that went up with me made the heart of the people melt: but I wholly followed the LORD my God.

Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.

9 And Moses sware on that day, saying, Surely the land whereon thy foot hath trodden shall be an inheritance to thee and to thy children for ever, because thou hast wholly followed the LORD my God.

Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt HERREN, min Gud.'

10 And now, behold, the LORD hath kept me alive, as he spake, these forty and five years, from the time that the LORD spake this word unto Moses, while Israel walked in the wilderness: and now, lo, I am this day fourscore and five years old.

Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.

11 As yet I am as strong this day as I was in the day that Moses sent me: as my strength was then, even so is my strength now, for war and to go out and to come in.

Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.

12 Now therefore give me this mountain, whereof the LORD spake in that day; for thou heardest in that day how the Anakim were there, and cities great and fenced: it may be that the LORD will be with me, and I shall drive them out, as the LORD spake.

Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»

13 And Joshua blessed him; and he gave Hebron unto Caleb the son of Jephunneh for an inheritance.

Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel.

14 Therefore Hebron became the inheritance of Caleb the son of Jephunneh the Kenizzite, unto this day; because that he wholly followed the LORD, the God of Israel.

Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade efterföljt HERREN, Israels Gud.

15 Now the name of Hebron beforetime was Kirjath-arba; [which Arba was] the greatest man among the Anakim. And the land had rest from war.

Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.