Job 6
1 Then Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 Oh that my vexation were but weighed, and my calamity laid in the balances together!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 For now it would be heavier than the sand of the seas: therefore have my words been rash.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof my spirit drinketh up: the terrors of God do set themselves in array against me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Can that which hath no savour be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 My soul refuseth to touch [them]; they are as loathsome meat to me.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Oh that I might have my request; and that God would grant [me] the thing that I long for.
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 Even that it would please God to crush me; that he would let loose his hand, and cut me off!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Then should I yet have comfort; yea, I would exult in pain that spareth not: for I have not denied the words of the Holy One.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 What is my strength, that I should wait? and what is mine end, at I should be patient?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Is it not that I have no help in me, and that effectual working is driven quite from me?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 To him that is ready to faint kindness [should be shewed] from his friend; even to him that forsaketh the fear of the Almighty.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My brethren have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that pass away;
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Which are black by reason of the ice, [and] wherein the snow hideth itself:
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 The caravans [that travel] by the way of them turn aside; they go up into the waste, and perish.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 The caravans of Tema looked, the companies of Sheba waited for them.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 They were ashamed because they had hoped; they came thither, and were confounded.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 For now ye are nothing; ye see a terror, and are afraid.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Did I say, Give unto me? or, offer a present for me of your substance?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 Or, Deliver me from the adversary’s hand? or, Redeem me from the hand of the oppressors?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Teach me, and I will hold my peace: and cause me to understand wherein I have erred.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 How forcible are words of uprightness! but what doth your arguing reprove?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Do ye imagine to reprove words? seeing that the speeches of one that is desperate are as wind.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Yea, ye would cast [lots] upon the fatherless, and make merchandise of your friend.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Now therefore be pleased to look upon me; for surely I shall not lie to your face.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Return, I pray you, let there be no injustice; yea, return again, my cause is righteous.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Is there injustice on my tongue? cannot my taste discern mischievous things?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
