Job 31
1 I MADE a covenant with mine eyes; how then should I look upon a maid?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 For what [is] the portion of God from above, and the heritage of the Almighty from on high?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Is it not calamity to the unrighteous, and disaster to the workers of iniquity?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Doth not he see my ways, and number all my steps?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 If I have walked with vanity, and my foot hath hasted to deceit;
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 (Let me be weighed in an even balance, that God may know mine integrity; )
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 If my step hath turned out of the way, and mine heart walked after mine eyes, and if any spot hath cleaved to mine hands:
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Then let me sow, and let another eat; yea, let the produce of my field be rooted out.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 If mine heart have been enticed unto a woman, and I have laid wait at my neighbour’s door:
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Then let my wife grind unto another, and let others bow down upon her.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 For that were an heinous crime; yea, it were an iniquity to be punished by the judges:
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 For it is a fire that consumeth unto Destruction, and would root out all mine increase.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 If I did despise the cause of my manservant or of my maidservant, when they contended with me:
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 What then shall I do when God riseth up? and when he visiteth, what shall I answer him?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Did not he that made me in the womb make him? and did not one fashion us in the womb?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 If I have withheld the poor from [their] desire, or have caused the eyes of the widow to fail;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Or have eaten my morsel alone, and the fatherless hath not eaten thereof;
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (Nay, from my youth he grew up with me as with a father, and I have been her guide from my mother’s womb; )
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 If I have seen any perish for want of clothing, or that the needy had no covering;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 If his loins have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my sheep;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 If I have lifted up my hand against the fatherless, because I saw my help in the gate:
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Then let my shoulder fall from the shoulder blade, and mine arm be broken from the bone.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 For calamity from God was a terror to me, and by reason of his excellency I could do nothing.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 If I have made gold my hope, and have said to the fine gold, [Thou art] my confidence;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 If I rejoiced because my wealth was great, and because mine hand had gotten much;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 If I beheld the sun when it shined, or the moon walking in brightness;
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 And my heart hath been secretly enticed, and my mouth hath kissed my hand:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 This also were an iniquity to be punished by the judges: for I should have lied to God that is above.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 If I rejoiced at the destruction of him that hated me, or lifted up myself when evil found him;
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 (Yea, I suffered not my mouth to sin by asking his life with a curse; )
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 If the men of my tent said not, Who can find one that hath not been satisfied with his flesh?
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 The stranger did not lodge in the street; but I opened my doors to the traveller;
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 If like Adam I covered my transgressions, by hiding mine iniquity in my bosom;
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 Because I feared the great multitude, and the contempt of families terrified me, so that I kept silence, and went not out of the door—
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Oh that I had one to hear me! (lo, here is my signature, let the Almighty answer me; ) and [that I had] the indictment which mine adversary hath written!
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Surely I would carry it upon my shoulder; I would bind it unto me as a crown.
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 I would declare unto him the number of my steps; as a prince would I go near unto him.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 If my land cry out against me, and the furrows thereof weep together;
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 If I have eaten the fruits thereof without money, or have caused the owners thereof to lose their life:
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Let thistles grow instead of wheat, and cockle instead of barley. The words of Job are ended.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
