Job 30
1 But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I disdained to set with the dogs of my flock.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Yea, the strength of their hands, whereto should it profit me? men in whom ripe age is perished.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 They are gaunt with want and famine; they gnaw the dry ground; in the gloom of wasteness and desolation.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 They pluck salt-wort by the bushes; and the roots of the broom [are] their meat.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They are driven forth from the midst [of men]; they cry after them as after a thief.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 In the clefts of the valleys must they dwell, in holes of the earth and of the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Among the bushes they bray; under the nettles they are gathered together.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 [They are] children of fools, yea, children of base men; they were scourged out of the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 And now I am become their song, yea, I am a byword unto them.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me, they stand aloof from me, and spare not to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 For he hath loosed his cord, and afflicted me, and they have cast off the bridle before me.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Upon my right hand rise the rabble; they thrust aside my feet, and they cast up against me their ways of destruction.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They mar my path, they set forward my calamity, [even] men that have no helper.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 As through a wide breach they come: in the midst of the ruin they roll themselves [upon me].
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors are turned upon me, they chase mine honour as the wind; and my welfare is passed away as a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now my soul is poured out within me; days of affliction have taken hold upon me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 In the night season my bones are pierced in me, and the [pains] that gnaw me take no rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 By the great force [of my disease] is my garment disfigured: it bindeth me about as the collar of my coat.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry unto thee, and thou dost not answer me: I stand up, and thou lookest at me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Thou art turned to be cruel to me: with the might of thy hand thou persecutest me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Thou liftest me up to the wind, thou causest me to ride [upon it]; and thou dissolvest me in the storm.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Surely against a ruinous heap he will not put forth his hand; though [it be] in his destruction, [one may utter] a cry because of these things.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the needy?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 When I looked for good, then evil came; and when I waited for light, there came darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My bowels boil, and rest not; days of affliction are come upon me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I go mourning without the sun: I stand up in the assembly, and cry for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am a brother to jackals, and a companion to ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin is black, [and falleth] from me, and my bones are burned with heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Therefore is my harp [turned] to mourning, and my pipe into the voice of them that weep.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
