Job 29
1 And Job again took up his parable, and said,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Oh that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me;
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his lamp shined upon my head, and by his light I walked through darkness;
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the ripeness of my days, when the secret of God was upon my tent;
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the Almighty was yet with me, and my children were about me;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When my steps were washed with butter, and the rock poured me out rivers of oil!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went forth to the gate unto the city, when I prepared my seat in the street,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me and hid themselves, and the aged rose up and stood;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes refrained talking, and laid their hand on their mouth;
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voice of the nobles was hushed, and their tongue cleaved to the roof of their mouth.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For when the ear heard [me], then it blessed me; and when the eye saw [me], it gave witness unto me:
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Because I delivered the poor that cried, the fatherless also, that had none to help him.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish came upon me: and I caused the widow’s heart to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on righteousness, and it clothed me: my justice was as a robe and a diadem.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was eyes to the blind, and feet was I to the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to the needy: and the cause of him that I knew not I searched out.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 And I brake the jaws of the unrighteous, and plucked the prey out of his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand:
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root is spread out to the waters, and the dew lieth all night upon my branch:
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory is fresh in me, and my bow is renewed in my hand.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Unto me men gave ear, and waited, and kept silence for my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words they spake not again; and my speech dropped upon them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 And they waited for me as for the rain; and they opened their mouth wide as for the latter rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 If I laughed on them, they believed [it] not; and the light of my countenance they cast not down.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose out their way, and sat [as] chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth the mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
