Job 17
1 My spirit is consumed, my days are extinct, the grave is [ready] for me.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Surely there are mockers with me, and mine eye abideth in their provocation.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Give now a pledge, be surety for me with thyself; who is there that will strike hands with me?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For thou hast hid their heart from understanding: therefore shalt thou not exalt [them].
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 He that denounceth his friends for a prey, even the eyes of his children shall fail.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 He hath made me also a byword of the people; and I am become an open abhorring.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Mine eye also is dim by reason of sorrow, and all my members are as a shadow.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Upright men shall be astonied at this, and the innocent shall stir up himself against the godless.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Yet shall the righteous hold on his way, and he that hath clean hands shall wax stronger and stronger.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 But return ye, all of you, and come now: and I shall not find a wise man among you.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days are past, my purposes are broken off, even the droughts of my heart.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 They change the night into a day: the fight, [say they], is near unto the darkness.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 If I have said to corruption, Thou art my father; to the worm, [Thou art] my mother, and my sister;
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Where then is my hope? and as for my hope, who shall see it?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
