Isaiah 63

1 Who is this that cometh from Edom, with dyed garments from Bozrah? this that is glorious in his apparel, marching in the greatness of his strength? I that speak in righteousness, mighty to save.

Ho är den som ifrån Edom kommer, med färgad kläder ifrå Bozra; den så beprydd är i sin kläder, och går i sine stora kraft? Jag är den som rättfärdighet lärer, och är en mästare till att hjelpa.

2 Wherefore art thou red in thine apparel, and thy garments like him that treadeth in the winefat?

Hvi är då din klädnad så röd, och din kläder såsom en vintrampares?

3 I have trodden the winepress alone; and of the peoples there was no man with me: yea, I trod them in mine anger, and trampled them in my fury; and their lifeblood is sprinkled upon my garments, and I have stained all my raiment.

Jag trampar vinpressen allena, och ingen af folken är med mig; jag hafver trampat dem i mine vrede, och nedertrådat dem i mine grymhet; deraf hafver deras blod stänkt min kläder, och jag hafver besmittat all min kläder.

4 For the day of vengeance was in mine heart, and the year of my redeemed is come.

Ty jag hafver tagit mig en hämndadag före; året till att förlossa de mina är kommet.

5 And I looked, and there was none to help; and I wondered that there was none to uphold: therefore mine own arm brought salvation unto me; and my fury, it upheld me.

Ty jag såg mig om, och der var ingen hjelpare; och jag var i förskräckelse, och ingen uppehöll mig; utan min arm måste hjelpa mig, och min vrede uppehöll mig.

6 And I trod down the peoples in mine anger, and made them drunk in my fury, and I poured out their lifeblood on the earth.

Derföre hafver jag förtrampat folken uti mine vrede, och gjort dem druckna uti mine grymhet, och stött deras seger till markena.

7 I will make mention of the lovingkindnesses of the LORD, [and] the praises of the LORD, according to all that the LORD hath bestowed on us; and the great goodness toward the house of Israel, which he hath bestowed on them according to his mercies, and according to the multitude of his lovingkindnesses.

Herrans barmhertighet vill jag ihågkomma, och Herrans lof, i allt det Herren oss gjort hafver, och det myckna goda med Israels hus, som han dem gjort hafver, genom sina barmhertighet och stora mildhet.

8 For he said, Surely, they are my people, children that will not deal falsely: so he was their saviour.

Ty han sade: De äro ju mitt folk, barn som icke falsk äro; derföre var han deras Frälsare.

9 In all their affliction he was afflicted, and the angel of his presence saved them: in his love and in his pity he redeemed them; and he bare them, and carried them all the days of old.

Den som dem bedröfvade, han bedröfvade ock honom; och Ängelen, som för honom är, halp dem; han förlossade dem, derföre att han älskade dem, och skonade dem; han tog dem upp, och bar dem alltid af ålder.

10 But they rebelled, and grieved his holy spirit: therefore he was turned to be their enemy, [and] himself fought against them.

Men de förbittrade och bedröfvade hans Helga Anda; derföre blef han deras fiende, och stridde emot dem.

11 Then he remembered the days of old, Moses, [and] his people, [saying], Where is he that brought them up out of the sea with the shepherds of his flock? where is he that put his holy spirit in the midst of them?

Och han tänkte åter på de förledna tider, på Mose som i hans folk var: Hvar är då nu den som förde dem utu hafvet, samt med sins hjords herda? Hvar är den som sin Helga Anda i dem gaf?

12 that caused his glorious arm to go at the right hand of Moses? that divided the water before them, to make himself an everlasting name?

Den Mose ledde vid högra handena, genom sin härliga arm; den der vattnet skiljde för dem, på det han skulle göra sig ett evigt namn;

13 that led them through the depths, as an horse in the wilderness, that they stumbled not?

Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknene, de der intet snafva.

14 As the cattle that go down into the valley, the spirit of the LORD caused them to rest: so didst thou lead thy people, to make thyself a glorious name.

Såsom fä, det der nedergår på markene, det Herrans Ande drifver; alltså hafver du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligit namn.

15 Look down from heaven, and behold from the habitation of thy holiness and of thy glory: where is thy zeal and thy mighty acts? the yearning of thy bowels and thy compassions are restrained toward me.

Så se nu af himmelen, och skåda neder af dine helga och härliga boning; hvar är nu ditt nit, din magt? Din stora hjerteliga barmhertighet håller sig hårdeliga emot mig.

16 For thou art our father, though Abraham knoweth us not, and Israel doth not acknowledge us: thou, O LORD, art our father; our redeemer from everlasting is thy name.

Äst du dock vår fader; ty Abraham vet intet af oss, och Israel känner oss intet; men du, Herre, äst vår fader, och vår förlossare, af ålder är det ditt Namn.

17 O LORD, why dost thou make us to err from thy ways, and hardenest our heart from thy fear? Return for thy servants’ sake, the tribes of thine inheritance.

Hvi låter du oss, Herre, ville fara ifrå dina vägar, och vårt hjerta förstockas, så att vi icke frukte dig? Vänd om för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.

18 Thy holy people possessed [it] but a little while: our adversaries have trodden down thy sanctuary.

De besitta ditt helga folk snart alltsamman; våre motståndare nedertrampa din helgedom.

19 We are become as they over whom thou never barest rule; as they that were not called by thy name.

Vi äre såsom tillförene, då du icke rådde öfver oss, och då vi efter ditt Namn icke nämnde vorom.