Genesis 43
1 And the famine was sore in the land.
Men den dyre tiden tvingade landet.
2 And it came to pass, when they had eaten up the corn which they had brought out of Egypt, their father said unto them, Go again, buy us a little food.
Och det vardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.
3 And Judah spake unto him, saying, The man did solemnly protest unto us, saying, Ye shall not see my face, except your brother be with you.
Då svarade honom Juda, och sade: Den mannen vederlade oss det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.
4 If thou wilt send our brother with us, we will go down and buy thee food:
Är det nu så, att du sänder vår broder med oss, så vilje vi fara ned, och köpa dig spisning.
5 but if thou wilt not send him, we will not go down: for the man said unto us, Ye shall not see my face, except your brother be with you.
Men är det så, att du icke sänder honom, så fare vi icke neder; ty mannen hafver sagt oss: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.
6 And Israel said, Wherefore dealt ye so ill with me, as to tell the man whether ye had yet a brother?
Israel sade: Hvi hafven I så illa gjort emot mig, att I hafven det sagt mannenom, att I haden än en broder?
7 And they said, The man asked straitly concerning ourselves, and concerning our kindred, saying, Is your father yet alive? have ye [another] brother? and we told him according to the tenor of these words: could we in any wise know that he would say, Bring your brother down?
De svarade: Den mannen frågade så grant om oss och våra slägt, och sade: Lefver edar fader än? Hafven I ännu en broder? Då sade vi honom, som han frågade: Huru kunde vi veta, att han skulle säga: Hafver edar broder hit ned med eder?
8 And Judah said unto Israel his father, Send the lad with me, and we will arise and go; that we may live, and not die, both we, and thou, and also our little ones.
Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att vi må göra oss redo och färdas, och mågom lefva, och icke dö, både vi och du, och vår barn.
9 I will be surety for him; of my hand shalt thou require him: if I bring him not unto thee, and set him before thee, then let me bear the blame for ever:
Jag vill vara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så vill jag hafva skuld så länge jag lefver.
10 for except we had lingered, surely we had now returned a second time.
Ty hvar vi icke hade fördröjt, hade vi väl allaredo två resor varit igenkomne.
11 And their father Israel said unto them, If it be so now, do this; take of the choice fruits of the land in your vessels, and carry down the man a present, a little balm, and a little honey, spicery and myrrh, nuts, and almonds:
Då sade Israel deras fader till dem: Måste det ju så vara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säckar, och förer mannenom skänker dit neder, något balsam och hannog, och örter, och myrrham, och dadel och mandel.
12 and take double money in your hand; and the money that was returned in the mouth of your sacks carry again in your hand; peradventure it was an oversight:
Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafven fått igen ofvan i edra säckar, förer också med eder; tilläfventyrs der är någon villa ibland kommen.
13 take also your brother, and arise, go again unto the man:
Dertill tager edar broder; görer eder redo, och farer till mannen.
14 and God Almighty give you mercy before the man, that he may release unto you your other brother and Benjamin. And if I be bereaved of my children, I am bereaved.
Men allsmägtig Gud gifve eder barmhertighet för den mannenom, att han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste vara, som den der sin barn slätt mist hafver.
15 And the men took that present, and they took double money in their hand, and Benjamin; and rose up, and went down to Egypt, and stood before Joseph.
Då togo de dessa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.
16 And when Joseph saw Benjamin with them, he said to the steward of his house, Bring the men into the house, and slay, and make ready; for the men shall dine with me at noon.
Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade till honom, som var öfver hans hus: Haf dessa männerna in i huset, och slagta, och red till; förty de skola äta med mig i middag.
17 And the man did as Joseph bade; and the man brought the men into Joseph’s house.
Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.
18 And the men were afraid, because they were brought into Joseph’s house; and they said, Because of the money that was returned in our sacks at the first time are we brought in; that he may seek occasion against us, and fall upon us, and take us for bondmen, and our asses.
Men de fruktade sig, att de vordo hafde i Josephs hus, och sade: Vi äre här införde för penningarnas skull, som vi tillförene funnom i våra säckar, att han vill komma oss det uppå, och låta en dom gå öfver oss, der han oss med tager till sina trälar, med våra åsnar.
19 And they came near to the steward of Joseph’s house, and they spake unto him at the door of the house,
Derföre gingo de till mannen, som var öfver Josephs hus, och talade med honom utanför dörrena af husena:
20 and said, Oh my lord, we came indeed down at the first time to buy food:
Och sade: Min herre, vi vorom tillförene här nedre till att köpa spisning:
21 and it came to pass, when we came to the lodging place, that we opened our sacks, and, behold, every man’s money was in the mouth of his sack, our money in full weight: and we have brought it again in our hand.
Och då vi kommo i herberget, och löste upp våra säckar, si, då voro hvars och ens penningar ofvan i hans säck, med fulla vigt; derföre hafve vi åter fört dem med oss.
22 And other money have we brought down in our hand to buy food: we know not who put our money in our sacks.
Hafvom också fört andra penningar med oss, till att köpa spisning med. Men vi vete icke, ho som hafver stungit oss våra penningar i våra säckar.
23 And he said, Peace be to you, fear not: your God, and the God of your father, hath given you treasure in your sacks: I had your money. And he brought Simeon out unto them.
Men han sade: Varer till frids, frukter eder icke, edar Gud, och edar faders Gud, hafver gifvit eder en skatt i edra säckar; edra penningar hafver jag fått. Och han hade Simeon ut till dem.
24 And the man brought the men into Joseph’s house, and gave them water, and they washed their feet; and he gave their asses provender.
Och hade dem i Josephs hus: Gaf dem vatten, att de skulle två sina fötter, och gaf deras åsnar foder.
25 And they made ready the present against Joseph came at noon: for they heard that they should eat bread there.
Men de redde till skänkerna, tilldess Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.
26 And when Joseph came home, they brought him the present which was in their hand into the house, and bowed down themselves to him to the earth.
Då nu Joseph gick in i huset, båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.
27 And he asked them of their welfare, and said, Is your father well, the old man of whom ye spake? Is he yet alive?
Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det väl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefver han ännu?
28 And they said, Thy servant our father is well, he is yet alive. And they bowed the head, and made obeisance.
De svarade: Vårom fader dinom tjenare går väl, och han lefver ännu: Och bugade sig, och föllo ned för honom.
29 And he lifted up his eyes, and saw Benjamin his brother, his mother’s son, and said, Is this your youngest brother, of whom ye spake unto me? And he said, God be gracious unto thee, my son.
Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud vare dig nådelig, min son.
30 And Joseph made haste; for his bowels did yearn upon his brother: and he sought where to weep; and he entered into his chamber, and wept there.
Och Joseph hastade, ty hans hjerta var brinnande öfver sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.
31 And he washed his face, and came out; and he refrained himself, and said, Set on bread.
Och då han hade tvagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.
32 And they set on for him by himself, and for them by themselves, and for the Egyptians, which did eat with him, by themselves: because the Egyptians might not eat bread with the Hebrews; for that is an abomination unto the Egyptians.
Och der bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en vederstyggelse för dem.
33 And they sat before him, the firstborn according to his birthright, and the youngest according to his youth: and the men marveled one with another.
Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.
34 And he took [and sent] messes unto them from before him: but Benjamin’s mess was five times so much as any of theirs. And they drank, and were merry with him.
Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord: Men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och vordo druckne med honom.
