Exodus 16
1 And they took their journey from Elim, and all the congregation of the children of Israel came unto the wilderness of Sin, which is between Elim and Sinai, on the fifteenth day of the second month after their departing out of the land of Egypt.
Ifrån Elim drogo de, och kom hele hopen Israels barn uti den öknena Sin, hvilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne voro.
2 And the whole congregation of the children of Israel murmured against Moses and against Aaron in the wilderness:
Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene;
3 and the children of Israel said unto them, Would that we had died by the hand of the LORD in the land of Egypt, when we sat by the flesh pots, when we did eat bread to the full; for ye have brought us forth into this wilderness, to kill this whole assembly with hunger.
Och sade till dem: Gud gifve, att vi hade dött uti Egypti lande genom Herrans hand, der vi såto vid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafven fördenskull fört oss i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger.
4 Then said the LORD unto Moses, Behold, I will rain bread from heaven for you; and the people shall go out and gather a day’s portion every day, that I may prove them, whether they will walk in my law, or no.
Då sade Herren till Mose: Si, jag vill låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hvar dag så mycket som behöfves, på det att jag må försöka, om de vilja vandra uti min lag eller ej.
5 And it shall come to pass on the sixth day, that they shall prepare that which they bring in, and it shall be twice as much as they gather daily.
På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfver det de dageliga pläga.
6 And Moses and Aaron said unto all the children of Israel, At even, then ye shall know that the LORD hath brought you out from the land of Egypt:
Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att Herren hafver fört eder utur Egypti land.
7 and in the morning, then ye shall see the glory of the LORD; for that he heareth your murmurings against the LORD: and what are we, that ye murmur against us?
Och om morgonen skolen I få se Herrans härlighet; ty han hafver hört edor knorran emot Herran. Hvad äre vi, att I knorren emot oss?
8 And Moses said, [This shall be], when the LORD shall give you in the evening flesh to eat, and in the morning bread to the full; for that the LORD heareth your murmurings which ye murmur against him: and what are we? your murmurings are not against us, but against the LORD.
Ytterligare sade Mose: Herren varder eder gifvandes om aftonen kött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att Herren hafver hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafven. Ty hvad äre vi? Edart knorrande är icke emot oss, utan emot Herran.
9 And Moses said unto Aaron, Say unto all the congregation of the children of Israel, Come near before the LORD: for he hath heard your murmurings.
Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menighetena af Israels barn: Går hit fram till Herran; ty han hafver hört edar knorran.
10 And it came to pass, as Aaron spake unto the whole congregation of the children of Israel, that they looked toward the wilderness, and, behold, the glory of the LORD appeared in the cloud.
Och då Aaron så sagt hade till hela menighetena af Israels barn, vände de sig emot öknena; och si, Herrans härlighet syntes uti en sky.
11 And the LORD spake unto Moses, saying,
Och Herren sade till Mose:
12 I have heard the murmurings of the children of Israel: speak unto them, saying, At even ye shall eat flesh, and in the morning ye shall be filled with bread; and ye shall know that I am the LORD your God.
Jag hafver hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafva kött till att äta, och om morgonen varda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är Herren edar Gud.
13 And it came to pass at even, that the quails came up, and covered the camp: and in the morning the dew lay round about the camp.
Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfvertäckte lägret; och om morgonen låg dagg omkring lägret.
14 And when the dew that lay was gone up, behold, upon the face of the wilderness a small round thing, small as the hoar frost on the ground.
Och som daggen fallen var, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.
15 And when the children of Israel saw it, they said one to another, What is it? for they wist not what it was. And Moses said unto them, It is the bread which the LORD hath given you to eat.
Och då Israels barn sågo det, sade de till hvarannan: Detta är Man; ty de visste icke hvad det var. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som Herren eder gifvit hafver till att äta.
16 This is the thing which the LORD hath commanded, Gather ye of it every man according to his eating; an omer a head, according to the number of your persons, shall ye take it, every man for them which are in his tent.
Det är det samma, om hvilket Herren budit hafver: Hvar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hvart och ett hufvud, efter själarnas tal i deras tjäll.
17 And the children of Israel did so, and gathered some more, some less.
Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.
18 And when they did mete it with an omer, he that gathered much had nothing over, and he that gathered little had no lack; they gathered every man according to his eating.
Men då man mätte det ut med gomer, vardt dem, som mycket hade, intet öfverlöpse, och dem som litet hade, fattades intet; utan hvar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.
19 And Moses said unto them, Let no man leave of it till the morning.
Och Mose sade till dem: Ingen låte något qvart blifva deraf till morgonen.
20 Notwithstanding they hearkened not unto Moses; but some of them left of it until the morning, and it bred worms, and stank: and Moses was wroth with them.
Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qvart blifva deraf intill morgonen; då växte der matkar uti, och vardt luktande; och Mose blef vred uppå dem.
21 And they gathered it morning by morning, every man according to his eating: and when the sun waxed hot, it melted.
Så församlade de deraf hvar morgon så mycket, som hvar och en förmådde äta för sig; men när solen vardt het, så försmälte det.
22 And it came to pass, that on the sixth day they gathered twice as much bread, two omers for each one: and all the rulers of the congregation came and told Moses.
Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfverste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.
23 And he said unto them, This is that which the LORD hath spoken, Tomorrow is a solemn rest, a holy sabbath unto the LORD: bake that which ye will bake, and seethe that which ye will seethe; and all that remaineth over lay up for you to be kept until the morning.
Och han sade till dem: Detta är det som Herren sagt hafver: I morgon är Sabbath, den helga hvilan Herranom. Hvad I baka viljen, det baker, och hvad I koka viljen, det koker; men hvad öfver är, det låter blifva, att det varder förvaradt intill morgons.
24 And they laid it up till the morning, as Moses bade: and it did not stink, neither was there any worm therein.
Och de läto blifvat till morgonen, såsom Mose budit hade; då vardt det intet luktande, och ingen matk vardt derutinnan.
25 And Moses said, Eat that today; for today is a sabbath unto the LORD: today ye shall not find it in the field.
Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är Herrans Sabbath; I varden i dag intet finnande på markene.
26 Six days ye shall gather it; but on the seventh day is the sabbath, in it there shall be none.
I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom varder det intet.
27 And it came to pass on the seventh day, that there went out some of the people for to gather, and they found none.
Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet.
28 And the LORD said unto Moses, How long refuse ye to keep my commandments and my laws?
Då sade Herren till Mose: Huru länge viljen I icke hålla min bud och lag?
29 See, for that the LORD hath given you the sabbath, therefore he giveth you on the sixth day the bread of two days; abide ye every man in his place, let no man go out of his place on the seventh day.
Si, Herren hafver gifvit eder Sabbath, och derföre hafver han gifvit eder på sjette dagenom tveggedaga bröd; så blifve nu hvar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom.
30 So the people rested on the seventh day.
Så skonade då folket den sjunde dagen.
31 And the house of Israel called the name thereof Manna: and it was like coriander seed, white; and the taste of it was like wafers [made] with honey.
Och Israels hus kallade det Man; och det var såsom corianderfrö, och hvitt, och hade en smak såsom semla med hannog.
32 And Moses said, This is the thing which the LORD hath commanded, Let an omerful of it be kept for your generations; that they may see the bread wherewith I fed you in the wilderness, when I brought you forth from the land of Egypt.
Och Mose sade: Detta är det som Herren budit hafver; uppfyll ett gomer deraf, till att förvara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafver i öknene, då jag förde eder utur Egypti land.
33 And Moses said unto Aaron, Take a pot, and put an omerful of manna therein, and lay it up before the LORD, to be kept for your generations.
Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt der in ett gomer fullt med Man; och förvara det inför Herranom till edra efterkommande.
34 As the LORD commanded Moses, so Aaron laid it up before the Testimony, to be kept.
Såsom Herren hade budit Mose, så lät Aaron förvara det der inför vittnesbördet.
35 And the children of Israel did eat the manna forty years, until they came to a land inhabited; they did eat the manna, until they came unto the borders of the land of Canaan.
Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldess de kommo till det land, der de bo skulle; allt intill gränsona på Canaans land åto de Man.
36 Now an omer is the tenth part of an ephah.
Och är gomer tionde parten af ett epha.
