Deuteronomy 9

1 Hear, O Israel: thou art to pass over Jordan this day, to go in to possess nations greater and mightier than thyself, cities great and fenced up to heaven,

Hör, Israel: I dag skall du gå öfver Jordan, att du inkommer till att intaga de folk, som större och starkare äro än du; stora städer, murade upp till himmelen;

2 a people great and tall, the sons of the Anakim, whom thou knowest, and of whom thou hast heard say, Who can stand before the sons of Anak?

Ett stort högt folk, Enakims barn, som du känt hafver, af hvilkom du ock hört hafver: Ho kan stå emot Enaks barn?

3 Know therefore this day, that the LORD thy God is he which goeth over before thee as a devouring fire; he shall destroy them, and he shall bring them down before thee: so shalt thou drive them out, and make them to perish quickly, as the LORD hath spoken unto thee.

Så skall du veta i dag, att Herren din Gud går framför dig, en förtärande eld; han varder dem förgörandes och nederläggandes för dig, och skall fördrifva dem, och omintetgöra dem snarliga, såsom Herren dig sagt hafver.

4 Speak not thou in thine heart, after that the LORD thy God hath thrust them out from before thee, saying, For my righteousness the LORD hath brought me in to possess this land: whereas for the wickedness of these nations the LORD doth drive them out from before thee.

Då nu Herren din Gud dem utdrifvit hafver för dig, så säg icke i dino hjerta: Herren hafver mig här infört, till att intaga detta landet för mina rättfärdighets skull; ändock Herren fördrifver Hedningarna för dig, för deras ogudaktighets skull.

5 Not for thy righteousness, or for the uprightness of thine heart, dost thou go in to possess their land: but for the wickedness of these nations the LORD thy God doth drive them out from before thee, and that he may establish the word which the LORD sware unto thy fathers, to Abraham, to Isaac, and to Jacob.

Ty du kommer icke in i landet till att besitta det, för dina rättfärdighet, eller för dins hjertas fromhets skull; utan Herren din Gud fördrifver dessa Hedningarna för deras ogudaktighets skull, på det han skall fullkomna det ord, som Herren dina fäder, Abraham, Isaac och Jacob, svorit hafver.

6 Know therefore, that the LORD thy God giveth thee not this good land to possess it for thy righteousness; for thou art a stiffnecked people.

Så vet nu, att Herren din Gud icke gifver dig detta goda landet till att intaga för dina rättfärdighets skull; efter du äst ett halsstyft folk.

7 Remember, forget thou not, how thou provokedst the LORD thy God to wrath in the wilderness: from the day that thou wentest forth out of the land of Egypt, until ye came unto this place, ye have been rebellious against the LORD.

Kom ihåg, och förgät icke, huru du Herran din Gud förtörnade i öknene; ifrå den dag att du drog utur Egypti land, tilldess I komne ären till detta rum, hafven I varit Herranom ohörsamme.

8 Also in Horeb ye provoked the LORD to wrath, and the LORD was angry with you to have destroyed you.

Förty i Horeb förtörnaden I Herran, så att Herren för vredes skull ville förgöra eder;

9 When I was gone up into the mount to receive the tables of stone, even the tables of the covenant which the LORD made with you, then I abode in the mount forty days and forty nights; I did neither eat bread nor drink water.

Då jag gången var på berget, till att anamma de stentaflor, förbundsens taflor, som Herren gjorde med eder, och jag blef på bergena fyratio dagar, och fyratio nätter, och åt intet bröd och drack intet vatten.

10 And the LORD delivered unto me the two tables of stone written with the finger of God; and on them [was written] according to all the words, which the LORD spake with you in the mount out of the midst of the fire in the day of the assembly.

Och Herren fick mig de två stentaflorna, beskrefna med Guds finger, och derutinnan all ord, som Herren med eder utur elden på berget talat hade, på församlingenes dag.

11 And it came to pass at the end of forty days and forty nights, that the LORD gave me the two tables of stone, even the tables of the covenant.

Och efter de fyratio dagar och fyratio nätter fick mig Herren de två förbundsens stentaflor.

12 And the LORD said unto me, Arise, get thee down quickly from hence; for thy people which thou hast brought forth out of Egypt have corrupted themselves; they are quickly turned aside out of the way which I commanded them; they have made them a molten image.

Och Herren sade till mig: Statt upp, gack snart ned hädan; ty ditt folk, som du utfört hafver af Egypten, hafver förderfvat det; de äro snarliga trädde ifrå den vägen, som jag hafver budit dem; de hafva gjort sig ett gjutet beläte.

13 Furthermore the LORD spake unto me, saying, I have seen this people, and, behold, it is a stiffnecked people:

Och Herren sade till mig: Jag ser, att detta folket är ett halsstyft folk.

14 let me alone, that I may destroy them, and blot out their name from under heaven: and I will make of thee a nation mightier and greater than they.

Låt mig betämma, att jag förgör dem, och utskrapar deras namn under himmelen. Jag vill göra ett starkare och mägtigare folk af dig, än detta är.

15 So I turned and came down from the mount, and the mount burned with fire: and the two tables of the covenant were in my two hands.

Och som jag omvände mig, och gick ned af berget, som brann i eld, och hade de två förbundsens taflor i båda mina händer;

16 And I looked, and, behold, ye had sinned against the LORD your God; ye had made you a molten calf: ye had turned aside quickly out of the way which the LORD had commanded you.

Då såg jag, och si, då haden I syndat emot Herran edar Gud, så att I haden gjort en gjuten kalf, och voren snarliga trädde ifrå den vägen, den Herren eder budit hade.

17 And I took hold of the two tables, and cast them out of my two hands, and brake them before your eyes.

Så tog jag båda taflorna, och kastade dem bort utu båda händerna, och slog dem sönder för edor ögon;

18 And I fell down before the LORD, as at the first, forty days and forty nights; I did neither eat bread nor drink water; because of all your sin which ye sinned, in doing that which was evil in the sight of the LORD, to provoke him to anger.

Och föll ned för Herran, såsom tillförene, i fyratio dagar, och fyratio nätter; och åt intet bröd, och drack intet vatten, för alla edra synders skull, som I gjort haden; i det I sådant ondt gjorden för Herranom, till att förtörna honom.

19 For I was afraid of the anger and hot displeasure, wherewith the LORD was wroth against you to destroy you. But the LORD hearkened unto me that time also.

Ty jag fruktade för den vrede och grymhet, der Herren på eder med förtörnad var, så att han ville förgöra eder. Och Herren hörde mig än i den gången.

20 And the LORD was very angry with Aaron to have destroyed him: and I prayed for Aaron also the same time.

Var ock Herren storliga vred på Aaron, så att han ville förgöra honom; men jag bad ock för Aaron på samma tiden.

21 And I took your sin, the calf which ye had made, and burnt it with fire, and stamped it, grinding it very small, until it was as fine as dust: and I cast the dust thereof into the brook that descended out of the mount.

Men edor synd, kalfven som I gjort haden, tog jag och brände upp i elde, och slog sönder honom, och sönderstötte, tilldess han vardt stoft; och kastade stoftet i bäcken, som flyter utaf bergena.

22 And at Taberah, and at Massah, and at Kibroth-hattaavah, ye provoked the LORD to wrath.

Sammalunda förtörnaden I ock Herran i Thabeera, och i Massa, och vid de Lustgrifter.

23 And when the LORD sent you from Kadesh-barnea, saying, Go up and possess the land which I have given you; then ye rebelled against the commandment of the LORD your God, and ye believed him not, nor hearkened to his voice.

Och då Herren sände eder ifrå KadesBarnea, och sade: Går ditupp, och tager landet in, som jag eder gifvit hafver; voren I Herrans edars Guds mun ohörsamme, och trodden icke på honom, och lydden icke hans röst;

24 Ye have been rebellious against the LORD from the day that I knew you.

Ty I hafven varit Herranom ohörsamme, så länge som jag eder känt hafver.

25 So I fell down before the LORD the forty days and forty nights that I fell down; because the LORD had said he would destroy you.

Då föll jag neder för Herran fyratio dagar, och fyratio nätter, som jag der låg; ty Herren sade, att han ville förgöra eder.

26 And I prayed unto the LORD, and said, O Lord GOD, destroy not thy people and thine inheritance, which thou hast redeemed through thy greatness, which thou hast brought forth out of Egypt with a mighty hand.

Men jag bad Herran, och sade: Herre, Herre, förderfva icke ditt folk och din arfvedel, hvilket du genom dina stora magt förlossat, och med mägtiga hand utur Egypten fört hafver.

27 Remember thy servants, Abraham, Isaac, and Jacob; look not unto the stubbornness of this people, nor to their wickedness, nor to their sin:

Kom ihåg dina tjenare Abraham, Isaac och Jacob; se icke på detta folkets hårdhet, och detta folkets ogudaktighet och synd;

28 lest the land whence thou broughtest us out say, Because the LORD was not able to bring them into the land which he promised unto them, and because he hated them, he hath brought them out to slay them in the wilderness.

Att det landet, der du oss utfört hafver, icke skall säga: Herren kunde icke föra dem uti det land, som han dem lofvat hade, och hafver fördenskull fört dem derut, att han var vred på dem, att han skulle dräpa dem i öknene.

29 Yet they are thy people and thine inheritance, which thou broughtest out by thy great power and by thy stretched out arm.

Förty de äro ditt folk, och din arfvedel, som du med dine stora magt, och med din uträckta arm, utfört hafver.