Deuteronomy 31

1 And Moses went and spake these words unto all Israel.

Och Mose gick bort, och talade dessa orden med hela Israel;

2 And he said unto them, I am an hundred and twenty years old this day; I can no more go out and come in: and the LORD hath said unto me, Thou shalt not go over this Jordan.

Och sade till dem: Jag är i dag hundrade och tjugu åra gammal; jag kan icke mer ut och in gå; dertill hafver Herren sagt till mig: Du skall icke gå öfver denna Jordan.

3 The LORD thy God, he will go over before thee; he will destroy these nations from before thee, and thou shalt possess them: [and] Joshua, he shall go over before thee, as the LORD hath spoken.

Herren din Gud skall sjelfver gå för dig; han skall sjelf förgöra dessa folk för dig, så att du skall taga dem in; Josua skall gå för dig deröfver, såsom Herren sagt hafver.

4 And the LORD shall do unto them as he did to Sihon and to Og, the kings of the Amorites, and unto their land; whom he destroyed.

Och Herren skall göra dem, såsom han gjort hafver Sihon och Og, de Amoreers Konungar, och deras lande, hvilka han förgjort hafver.

5 And the LORD shall deliver them up before you, and ye shall do unto them according unto all the commandment which I have commanded you.

När nu Herren gifver dem för eder, så skolen I göra dem efter all de bud, som jag eder budit hafver.

6 Be strong and of a good courage, fear not, nor be affrighted at them: for the LORD thy God, he it is that doth go with thee; he will not fail thee, nor forsake thee.

Varer tröste, och vid godt mod; frukter eder intet, och grufver eder intet för dem; ty Herren din Gud skall sjelfver vandra med dig, och skall icke draga handena ifrå, ej heller förlåta dig.

7 And Moses called unto Joshua, and said unto him in the sight of all Israel, Be strong and of a good courage: for thou shalt go with this people into the land which the LORD hath sworn unto their fathers to give them; and thou shalt cause them to inherit it.

Och Mose kallade Josua, och sade till honom för hela Israels ögon: Var tröst, och vid godt mod; ty du skall föra detta folket i landet, som Herren deras fäder svorit hafver dem att gifva; och skall utskifta det emellan dem.

8 And the LORD, he it is that doth go before thee; he will be with thee, he will not fail thee, neither forsake thee: fear not, neither be dismayed.

Men Herren, som sjelfver går för eder, han skall vara med dig, och icke draga handena ifrå, icke heller förlåta dig; frukta dig intet, och förskräck dig intet.

9 And Moses wrote this law, and delivered it unto the priests the sons of Levi, which bare the ark of the covenant of the LORD, and unto all the elders of Israel.

Och Mose skref denna lagen, och fick Presterna, Levi söner, som båro Herrans förbunds ark, och allom Israels äldstom;

10 And Moses commanded them, saying, At the end of [every] seven years, in the set time of the year of release, in the feast of tabernacles,

Och böd dem, och sade: Ju efter sju år, då friåret är, på löfhyddohögtiden,

11 when all Israel is come to appear before the LORD thy God in the place which he shall choose, thou shalt read this law before all Israel in their hearing.

Då hela Israel kommer till att bete sig för Herranom dinom Gud, på det rum, som han utväljandes varder, skall du denna lagen låta utropa för hela Israel, för deras öron;

12 Assemble the people, the men and the women and the little ones, and thy stranger that is within thy gates, that they may hear, and that they may learn, and fear the LORD your God, and observe to do all the words of this law;

Nämliga för folkens församling, både för män och qvinnor, barn, och dinom främling som i dina portar är; på det att de skola höra och lära, huru de skola frukta Herran sin Gud, och akta uppå, att de göra all denna lagsens ord;

13 and that their children, which have not known, may hear, and learn to fear the LORD your God, as long as ye live in the land whither ye go over Jordan to possess it.

Och att deras barn, som icke vetat, måga ock höra och lära, huru de skola frukta Herran edar Gud i alla edra lifsdagar, som I på landena lefven, dit I öfver Jordan ingån, till att intaga det.

14 And the LORD said unto Moses, Behold, thy days approach that thou must die: call Joshua, and present yourselves in the tent of meeting, that I may give him a charge. And Moses and Joshua went, and presented themselves in the tent of meeting.

Och Herren sade till Mose: Si, din dödstid är kommen; kalla Josua, och går in i vittnesbördsens tabernakel, att jag må gifva honom befallning. Mose gick åstad med Josua, och trädde in i vittnesbördsens tabernakel.

15 And the LORD appeared in the Tent in a pillar of cloud: and the pillar of cloud stood over the door of the Tent.

Och Herren syntes i tabernaklet uti en molnstod, och samma molnstod stod i dörrene på tabernaklet.

16 And the LORD said unto Moses, Behold, thou shalt sleep with thy fathers; and this people will rise up, and go a whoring after the strange gods of the land, whither they go to be among them, and will forsake me, and break my covenant which I have made with them.

Och Herren sade till Mose: Si, du skall afsomna med dina fäder, och detta folket skall uppkomma, och skall löpa i horeri efter landsens främmande gudar, der de inkomma, och skola öfvergifva mig, och omintetgöra det förbund, som jag med dem gjort hafver.

17 Then my anger shall be kindled against them in that day, and I will forsake them, and I will hide my face from them, and they shall be devoured, and many evils and troubles shall come upon them; so that they will say in that day, Are not these evils come upon us because our God is not among us?

Så skall min vrede förgrymma sig öfver dem på samma tiden, och jag skall öfvergifva dem, och fördölja mitt ansigte för dem, att de skola upptärde varda. Och när dem då mycken olycka och ångest öfverkommer, skola de säga: Hafver icke allt detta onda råkat på mig, efter Gud icke är med mig?

18 And I will surely hide my face in that day for all the evil which they shall have wrought, in that they are turned unto other gods.

Men jag skall på den tiden förskyla mitt ansigte, för allt det ondas skull, som de gjort hafva, att de hafva vändt sig till andra gudar.

19 Now therefore write ye this song for you, and teach thou it the children of Israel: put it in their mouths, that this song may be a witness for me against the children of Israel.

Så skrifver eder nu denna visona, och lärer henne Israels barn; och sätter henne i deras mun, att den visan blifver mig ett vittne ibland Israels barn;

20 For when I shall have brought them into the land which I sware unto their fathers, flowing with milk and honey; and they shall have eaten and filled themselves, and waxen fat; then will they turn unto other gods, and serve them, and despise me, and break my covenant.

Ty jag vill föra dem i landet, som jag deras fäder svorit hafver, der mjölk och hannog uti flyter; och när de äta och varda mätte och fete, så varda de sig vändande till andra gudar, och tjena dem och förhäda mig, och låta mitt förbund fara.

21 And it shall come to pass, when many evils and troubles are come upon them, that this song shall testify before them as a witness; for it shall not be forgotten out of the mouths of their seed: for I know their imagination which they go about, even now, before I have brought them into the land which I sware.

Och när dem då mycken olycka och ångest påkommer, så skall denna visan vara dem för ett vittnesbörd, den de icke skola förgäta utu deras säds mun; ty jag vet deras tankar, som de nu allaredo med omgå, förra än jag förer dem i landet, som jag svorit hafver.

22 So Moses wrote this song the same day, and taught it the children of Israel.

Så skref Mose denna visona på samma tiden, och lärde henne Israels barn;

23 And he gave Joshua the son of Nun a charge, and said, Be strong and of a good courage: for thou shalt bring the children of Israel into the land which I sware unto them: and I will be with thee.

Och befallde Josua, Nuns sone, och sade: Var tröst och frimodig; förty du skall föra Israels barn i landet, som jag dem svorit hafver, och jag skall vara med dig.

24 And it came to pass, when Moses had made an end of writing the words of this law in a book, until they were finished,

Då Mose hade all denna lagsens ord utskrifvit i en bok,

25 that Moses commanded the Levites, which bare the ark of the covenant of the LORD, saying,

Böd han Leviterna, som Herrans vittnesbörds ark båro, och sade:

26 Take this book of the law, and put it by the side of the ark of the covenant of the LORD your God, that it may be there for a witness against thee.

Tager denna lagsens bok, och lägger henne vid sidon på förbundsens ark, Herrans edars Guds; på det att han skall vara der till ett vittne emot dig.

27 For I know thy rebellion, and thy stiff neck: behold, while I am yet alive with you this day, ye have been rebellious against the LORD; and how much more after my death?

Förty jag känner dina olydighet och halsstyfhet; si, medan jag ännu i dag lefver med eder, hafven I olydige varit emot Herranom; huru mycket mer efter min död?

28 Assemble unto me all the elders of your tribes, and your officers, that I may speak these words in their ears, and call heaven and earth to witness against them.

Så låter nu tillhopakomma för mig alla de äldsta i edra slägter, och edra ämbetsmän, att jag må tala dessa orden för deras öron, och taga himmel och jord till vittne öfver dem.

29 For I know that after my death ye will utterly corrupt yourselves, and turn aside from the way which I have commanded you; and evil will befall you in the latter days; because ye will do that which is evil in the sight of the LORD, to provoke him to anger through the work of your hands.

Ty jag vet, att I efter min död skolen förderfvat, och gå utaf vägenom, den jag eder budit hafver; så skall eder vederfaras olycka derefter, derföre, att I hafven illa gjort för Herrans ögon, och förtörnat honom genom edra händers gerningar.

30 And Moses spake in the ears of all the assembly of Israel the words of this song, until they were finished.

Alltså talade Mose denna visones ord all ut, för hela Israels församlings öron.