1 Kings 20
1 And Ben-hadad the king of Syria gathered all his host together: and there were thirty and two kings with him, and horses and chariots: and he went up and besieged Samaria, and fought against it.
Och Benhadad, Konungen i Syrien, församlade alla sina magt, och voro två och tretio Konungar med honom, och hästar och vagnar; och drog upp, och belade Samarien, och stridde deremot;
2 And he sent messengers to Ahab king of Israel, into the city, and said unto him, Thus saith Ben-hadad,
Och sände båd till Achab, Israels Konung, in uti staden;
3 Thy silver and thy gold is mine; thy wives also and thy children, even the goodliest, are mine.
Och lät säga honom: Så säger Benhadad: Ditt silfver och ditt guld är mitt; och dina hustrur, och din bästa barn äro också min.
4 And the king of Israel answered and said, It is according to thy saying, my lord, O king; I am thine, and all that I have.
Israels Konung svarade, och sade: Min herre Konung, såsom du sagt hafver, jag är din, och allt det jag hafver.
5 And the messengers came again, and said, Thus speaketh Ben-hadad, saying, I sent indeed unto thee, saying, Thou shalt deliver me thy silver, and thy gold, and thy wives, and thy children;
Och båden kommo igen, och sade: Så säger Benhadad: Efter jag hafver sändt till dig, och låtit säga: Ditt silfver och ditt guld, dina hustrur och din barn skall du få mig;
6 but I will send my servants unto thee tomorrow about this time, and they shall search thine house, and the houses of thy servants; and it shall be, that whatsoever is pleasant in thine eyes, they shall put it in their hand, and take it away.
Så vill jag i morgon på denna tiden sända mina tjenare till dig, att de ransaka ditt hus, och dina underdånares hus; och hvad dig kärt är, skola de taga i deras händer, och bära bort.
7 Then the king of Israel called all the elders of the land, and said, Mark, I pray you, and see how this man seeketh mischief: for he sent unto me for my wives, and for my children, and for my silver, and for my gold; and I denied him not.
Då kallade Israels Konung alla landsens äldsta, och sade: Märker och ser, hvilket ondt han företager; han sände till mig om mina hustrur och barn, silfver och guld, och jag hafver det intet nekat honom.
8 And all the elders and all the people said unto him, Hearken thou not, neither consent.
Då sade till honom alle de gamle, och allt folket: Du skall intet höra honom, eller samtyckat.
9 Wherefore he said unto the messengers of Ben-hadad, Tell my lord the king, All that thou didst send for to thy servant at the first I will do: but this thing I may not do. And the messengers departed, and brought him word again.
Och han sade till Benhadads båd: Säger minom herra Konungenom: Allt det du böd dinom tjenare i förstone, vill jag göra; men detta kan jag icke göra. Och båden gingo sina färde, och sade sådant igen.
10 And Ben-hadad sent unto him, and said, The gods do so unto me, and more also, if the dust of Samaria shall suffice for handfuls for all the people that follow me.
Då sände Benhadad till honom, och lät säga honom: Gudarna göre mig det och det, om stoftet i Samarien skall räcka till att allt folket under mig må taga der en hand full af.
11 And the king of Israel answered and said, tell him, Let not him that girdeth on [his armour] boast himself as he that putteth it off.
Men Konungen i Israel svarade och sade: Säger: Den som lägger harnesket uppå, skall icke så berömma sig, såsom den det aflagt hafver.
12 And it came to pass, when [Ben-hadad] heard this message, as he was drinking, he and the kings, in the pavilions, that he said unto his servants, Set [yourselves in array]. And they set [themselves in array] against the city.
Då Benhadad det hörde, och drack med Konungarna i tjällen, sade han till sina tjenare: Gör er redo; och de gjorde redo emot staden.
13 And, behold, a prophet came near unto Ahab king of Israel, and said, Thus saith the LORD, Hast thou seen all this great multitude? behold; I will deliver it into thine hand this day; and thou shalt know that I am the LORD.
Och si, en Prophet gick fram till Achab, Israels Konung, och sade: Så säger Herren: Du hafver ju sett allan den stora hopen; si, jag vill i dag gifva honom i dina hand, att du veta skall att jag är Herren.
14 And Ahab said, By whom? And he said, Thus saith the LORD, By the young men of the princes of the provinces. Then he said, Who shall begin the battle? And he answered, Thou.
Achab sade: Genom hvem? Han sade: Så säger Herren: Genom landsfogdarnas tjenare. Han sade: Ho skall begynna striden? Han sade: Du.
15 Then he mustered the young men of the princes of the provinces, and they were two hundred and thirty two: and after them he mustered all the people, even all the children of Israel, being seven thousand.
Då räknade han landsfogdarnas tjenare, och de voro tuhundrad och två och tretio; och räknade efter dem hela folket af all Israels barn, sjutusend män;
16 And they went out at noon. But Ben-hadad was drinking himself drunk in the pavilions, he and the kings, the thirty and two kings that helped him.
Och drogo ut om middag. Men Benhadad drack, och var drucken i tjällen, med de två och tretio Konungar, som honom till hjelp komne voro.
17 And the young men of the princes of the provinces went out first; and Ben-hadad sent out, and they told him, saying, There are men come out from Samaria.
Och landsfogdarnas tjenare drogo först ut. Då sände Benhadad ut; och de bådade honom, och sade: Det draga män utu Samarien.
18 And he said, Whether they be come out for peace, take them alive; or whether they be come out for war, take them alive.
Han sade: Griper dem lefvande, ehvad de äro utdragne till frid eller strid.
19 So these went out of the city, the young men of the princes of the provinces, and the army which followed them.
Då landsfogdarnas tjenare voro utdragne, och hären efter dem,
20 And they slew every one his man; and the Syrians fled, and Israel pursued them: and Ben-hadad the king of Syria escaped on an horse with horsemen.
Slog hvar och en den han öfverkom. Och de Syrer flydde, och Israel jagade efter dem; och Benhadad, Konungen i Syrien, undslapp med hästar och resenärar.
21 And the king of Israel went out, and smote the horses and chariots, and slew the Syrians with a great slaughter.
Och Israels Konung drog ut, och slog hästar och vagnar, så att han gjorde en stor slagtning på de Syrer.
22 And the prophet came near to the king of Israel, and said unto him, Go, strengthen thyself, and mark, and see what thou doest: for at the return of the year the king of Syria will come up against thee.
Då gick en Prophet till Israels Konung, och sade till honom: Gack bort, och förstärk dig, och märk och se hvad du göra skall; ty Konungen i Syrien varder igenkommandes emot dig, när året är ute.
23 And the servants of the king of Syria said unto him, Their god is a god of the hills; therefore they were stronger than we: but let us fight against them in the plain, and surely we shall be stronger than they.
Förty Konungens tjenare i Syrien sade till honom: Deras gudar äro bergsgudar, derföre hafva de vunnit oss. O! att vi måtte strida med dem på slättene; hvad gäller, vi skulle vinna dem?
24 And do this thing; take the kings away, every man out of his place, and put captains in their room:
Gör alltså: Tag bort Konungarna, hvar af sitt rum, och sätt öfverstar i deras stad;
25 and number thee an army, like the army that thou hast lost, horse for horse, and chariot for chariot: and we will fight against them in the plain, and surely we shall be stronger than they. And he hearkened unto their voice, and did so.
Och skicka dig en här, sådana som hären var, som du mist hafver, och hästar och vagnar, såsom hine voro, och låt oss strida emot dem på slättene; hvad gäller, vi öfvervinne dem? Han hörde deras röst, och gjorde så.
26 And it came to pass at the return of the year, that Ben-hadad mustered the Syrians, and went up to Aphek, to fight against Israel.
Som nu året omgånget var, skickade Benhadad de Syrer, och drog upp till Aphek, till att strida emot Israel.
27 And the children of Israel were mustered, and were victualled, and went against them: and the children of Israel encamped before them like two little flocks of kids; but the Syrians filled the country.
Och Israels barn skickade sig ock, och bespisade sig, och drogo dit emot dem, och lägrade sig emot dem, såsom två små getahjordar; men landet var fullt med Syrer.
28 And a man of God came near and spake unto the king of Israel, and said, Thus saith the LORD, Because the Syrians have said, The LORD is a god of the hills, but he is not a god of the valleys; therefore will I deliver all this great multitude into thine hand, and ye shall know that I am the LORD.
Och en Guds man gick fram, och sade till Israels Konung: Så säger Herren: Derföre, att de Syrer hafva sagt: Herren är en Gud på bergom, och icke en Gud i dalar; så hafver jag gifvit allan denna stora hopen uti dina hand, att I skolen veta att jag är Herren.
29 And they encamped one over against the other seven days. And so it was, that in the seventh day the battle was joined; and the children of Israel slew of the Syrians an hundred thousand footmen in one day.
Och de lägrade sig tvärtemot hina i sju dagar; på sjunde dagen drogo de tillhopa i strid. Och Israels barn slogo de Syrer hundradetusend fotfolk af, på en dag.
30 But the rest fled to Aphek, into the city; and the wall fell upon twenty and seven thousand men that were left. And Ben-hadad fled, and came into the city, into an inner chamber.
Och de som öfverblefvo, flydde till Aphek in i staden. Och murarna föllo uppå de sju och tjugu tusend män, som qvare blefvo. Och Benhadad flydde också in i staden, uti en liten kammar.
31 And his servants said unto him, Behold now, we have heard that the kings of the house of Israel are merciful kings: let us, we pray thee, put sackcloth on our loins, and ropes upon our heads, and go out to the king of Israel: peradventure he will save thy life.
Då sade hans tjenare till honom: Si, nu hafve vi hört, att Israels hus Konungar äro barmhertige Konungar; så låt oss taga säcker kringom våra länder, och rep kringom vår hufvud, och gå ut till Israels Konung; tilläfventyrs han låter dina själ lefva.
32 So they girded sackcloth on their loins, and [put] ropes on their heads, and came to the king of Israel, and said, Thy servant Ben-hadad saith, I pray thee, let me live. And he said, Is he yet alive? he is my brother.
Och de bundo säcker öfver sina länder, och rep om sin hufvud, och kommo till Israels Konung, och sade: Benhadad din tjenare låter dig säga: Käre, låt mina själ lefva. Han sade: Lefver han ännu, så är han min broder.
33 Now the men observed diligently, and hasted to catch whether it were his mind; and they said, Thy brother Ben-hadad. Then he said, Go ye, bring him. Then Ben-hadad came forth to him; and he caused him to come up into the chariot.
Och männerna togo med hast ordet af honom, och tydde det ut för sig, och sade: Ja, din broder Benhadad. Han sade: Kommer, och hafver honom hit. Då gick Benhadad ut till honom, och han lät honom sitta på sinom vagn.
34 And [Ben-hadad] said unto him, The cities which my father took from thy father I will restore; and thou shalt make streets for thee in Damascus, as my father made in Samaria. And I, [said Ahab], will let thee go with this covenant. So he made a covenant with him, and let him go.
Och han sade till honom: De städer, som min fader dinom fader aftagit hafver, vill jag få dig igen; och gör dig gator i Damascon, såsom min fader gjort hafver i Samarien; så vill jag fara ifrå dig med ett förbund. Och han gjorde ett förbund med honom, och lät honom fara.
35 And a certain man of the sons of the prophets said unto his fellow by the word of the LORD, Smite me, I pray thee. And the man refused to smite him.
Då sade en man utaf de Propheters söner till sin nästa, igenom Herrans ord: Käre, slå mig; men han nekade sig vilja slå honom.
36 Then said he unto him, Because thou hast not obeyed the voice of the LORD, behold, as soon as thou art departed from me, a lion shall slay thee. And as soon as he was departed from him, a lion found him, and slew him.
Då sade han till honom: Derföre, att du icke hafver hört Herrans röst, si, så skall ett lejon slå dig, när du går ifrå mig. Och då han gick ifrå honom, fann honom ett lejon, och slog honom.
37 Then he found another man, and said, Smite me, I pray thee. And the man smote him, smiting and wounding him.
Och han fann en annan man, och sade: Käre, slå mig. Och mannen slog honom, och gjorde honom sår.
38 So the prophet departed, and waited for the king by the way, and disguised himself with his headband over his eyes.
Då gick den Propheten bort, och trädde fram för Konungen på vägenom, och förvandlade sitt ansigte med asko.
39 And as the king passed by, he cried unto the king: and he said, Thy servant went out into the midst of the battle; and, behold, a man turned aside, and brought a man unto me, and said, Keep this man: if by any means he be missing, then shall thy life be for his life, or else thou shalt pay a talent of silver.
Och när Konungen for der framom, ropade han till Konungen, och sade: Din tjenare var utdragen midt i striden; och si, en man var afviken, och hade en man till mig, och sade: Förvara denna mannen; om han kommer bort, så skall din själ vara i hans själs stad, eller du skall gifva en centener silfver.
40 And as thy servant was busy here and there, he was gone. And the king of Israel said unto him, So shall thy judgment be; thyself hast decided it.
Och då din tjenare der och der beställa hade, kom han sin väg. Konungen sade till honom: Det är din dom, som du sjelfver afsagt hafver.
41 And he hasted, and took the headband away from his eyes; and the king of Israel discerned him that he was of the prophets.
Så strök han med hast askona af ansigtet; och Israels Konung kände honom, att han var en af Propheterna.
42 And he said unto him, Thus saith the LORD, Because thou hast let go out of thy hand the man whom I had devoted to destruction, therefore thy life shall go for his life, and thy people for his people.
Och han sade till honom: Så säger Herren: Derföre, att du hafver släppt den man utu dina händer, som tillspillogifven var, skall din själ vara för hans själ, och ditt folk för hans folk.
43 And the king of Israel went to his house heavy and displeased, and came to Samaria.
Men Israels Konung for sina färde, illa tillfrids och vred, i sitt hus, och kom till Samarien.
