1 Chronicles 21
1 And Satan stood up against Israel, and moved David to number Israel.
Och Satan hof sig upp emot Israel, och gaf David in, att han lät räkna Israel.
2 And David said to Joab and to the princes of the people, Go, number Israel from Beer-sheba even to Dan; and bring me word, that I may know the sum of them.
Och David sade till Joab, och till folkens öfverstar: Går bort, och räkner Israel, allt ifrå BerSeba intill Dan; och bärer till mig, att jag må veta talet.
3 And Joab said, The LORD make his people an hundred times so many more as they be: but, my lord the king, are they not all my lord’s servants? why doth my lord require this thing? why will he be a cause of guilt unto Israel?
Joab sade: Herren föröke till sitt folk hundrade sinom så mycket som det nu är: Min herre Konung, äro de icke alle mins herras tjenare? Hvi frågar då min herre derefter? Hvi skulle en skuld komma på Israel?
4 Nevertheless the king’s word prevailed against Joab. Wherefore Joab departed, and went throughout all Israel, and came to Jerusalem.
Men Konungens ord gick fram emot Joab; och Joab drog ut, och for omkring all Israel, och kom till Jerusalem;
5 And Joab gave up the sum of the numbering of the people unto David. And all they of Israel were a thousand thousand and an hundred thousand men that drew sword: and Judah was four hundred threescore and ten thousand men that drew sword;
Och fick David talet på det räknade folket; och det var af hela Israel ellofva sinom hundrade tusend män, som svärd utdrogo; och Juda fyrahundrade sinom tusend, och sjutiotusend män, som svärd utdrogo.
6 But Levi and Benjamin counted he not among them: for the king’s word was abominable to Joab.
Men Levi och BenJamin räknade han intet ibland dessa; förty Konungens ord var Joab en styggelse.
7 And God was displeased with this thing; therefore he smote Israel.
Men Gudi misshagade detta; och han slog Israel.
8 And David said unto God, I have sinned greatly, in that I have done this thing: but now, put away, I beseech thee, the iniquity of thy servant; for I have done very foolishly.
Och David sade till Gud: Jag hafver svårliga syndat, att jag detta gjort hafver; men nu tag dins tjenares missgerning bort; förty jag hafver fast dårliga gjort.
9 And the LORD spake unto Gad, David’s seer, saying,
Och Herren talade med Gad, Davids Siare, och sade:
10 Go and speak unto David, saying, Thus saith the LORD, I offer thee three things; choose thee one of them, that I may do it unto thee.
Gack, tala med David, och säg: Detta säger Herren: Treggehanda sätter jag dig före; utvälj dig der ett af, det jag dig göra skall.
11 So Gad came to David, and said unto him, Thus saith the LORD, Take which thou wilt;
Då Gad kom till David, sade han till honom: Detta säger Herren:
12 either three years of famine; or three months to be consumed before thy foes, while that the sword of thine enemies overtaketh thee; or else three days the sword of the LORD, even pestilence in the land, and the angel of the LORD destroying throughout all the coasts of Israel. Now therefore consider what answer I shall return to him that sent me.
Utvälj dig, antingen tre hård år, eller tre månaders flykt för dina ovänner, och för dina fiendars svärd, det du icke undkomma kan; eller tre dagar Herrans svärd och pestilentie i landena, så att Herrans Ängel förderfvar i alla Israels gränsor; så se nu till, hvad jag skall svara honom, som mig utsändt hafver.
13 And David said unto Gad, I am in a great strait: let me fall now into the hand of the LORD; for very great are his mercies: and let me not fall into the hand of man.
David sade till Gad: Mig är fast ångest; dock vill jag falla i Herrans hand; ty hans barmhertighet är ganska stor; och icke falla i menniskohand.
14 So the LORD sent a pestilence upon Israel: and there fell of Israel seventy thousand men.
Då lät Herren komma pestilentie i Israel, så att sjutiotusend män föllo af Israel.
15 And God sent an angel unto Jerusalem to destroy it: and as he was about to destroy, the LORD beheld, and he repented him of the evil, and said to the destroying angel, It is enough; now stay thine hand. And the angel of the LORD stood by the threshing-floor of Ornan the Jebusite.
Och Gud sände Ängelen till Jerusalem till att slå det; och när han förderfvade, såg Herren dertill, och ångrade det onda, och sade till Ängelen, som förderfvade: Det är nog, håll dina hand tillbaka. Men Herrans Ängel stod vid Arnans, den Jebuseens lado.
16 And David lifted up his eyes, and saw the angel of the LORD stand between the earth and the heaven, having a drawn sword in his hand stretched out ever Jerusalem. Then David and the elders, clothed in sackcloth, fell upon their faces.
Och David hof upp sin ögon, och fick se Herrans Ängel stå emellan himmelen och jordena, och ett draget svärd i hans hand, uträckt öfver Jerusalem. Då föll David och de äldste på sin ansigte, klädde i säcker.
17 And David said unto God, Is it not I that commanded the people to be numbered? even I it is that have sinned and done very wickedly; but these sheep, what have they done? let thine hand, I pray thee, O LORD my God, be against me, and against my father’s house; but not against thy people, that they should be plagued.
Och David sade till Gud: Är icke jag den som lät räkna folket? Jag är den som syndade och det onda gjort hafver; dessa far, hvad hafva de gjort? Herre, min Gud, låt dina hand vara emot mig och mins faders hus, och icke emot ditt folk, till plågo.
18 Then the angel of the LORD commanded Gad to say to David, that David should go up, and rear an altar unto the LORD in the threshing-floor of Ornan the Jebusite.
Och Herrans Ängel sade till Gad, att han skulle säga David, att David skulle gå upp, och resa Herranom ett altare i Arnans, den Jebuseens, lado.
19 And David went up at the saying of Gad, which he spake in the name of the LORD.
Alltså gick David upp efter Gads ord, som han i Herrans Namn talat hade.
20 And Ornan turned back, and saw the angel; and his four sons that were with him hid themselves. Now Ornan was threshing wheat.
Men då Arnan vände sig, och såg Ängelen, han och hans fyra söner med honom, gömde de sig bort; ty Arnan tröskade vete.
21 And as David came to Ornan, Ornan looked and saw David, and went out of the threshing-floor, and bowed himself to David with his face to the ground.
Som nu David gick till Arnan, såg Arnan och vardt varse David, och gick utaf ladone, och tillbad David på sitt ansigte till jordena.
22 Then David said to Ornan, Give me the place of this threshing-floor, that I may build thereon an altar unto the LORD: for the full price shalt thou give it me: that the plague may be stayed from the people.
Och David sade till Arnan: Gif mig ladones rum, att jag må bygga Herranom ett altare deruppå; för fulla penningar skall du få mig det, att plågan på folket må återvända.
23 And Ornan said unto David, Take it to thee, and let my lord the king do that which is good in his eyes: lo, I give [thee] the oxen for burnt offerings, and the threshing instruments for wood, and the wheat for the meal offering; I give it all.
Arnan sade till David: Tag dig det, och gör, min herre Konung, såsom dig täckes. Si, jag gifver också oxarna till bränneoffret, och redskapen till ved, och hvete till spisoffer; alltsamman gifver jag det.
24 And king David said to Ornan, Nay; but I will verily buy it for the full price: for I will not take that which is thine for the LORD, nor offer a burnt offering without cost.
Men Konung David sade till Arnan: Icke så, utan för fulla penningar vill jag köpat; ty jag vill icke taga det ditt är för Herranom, och göra bränneoffer till gifvins.
25 So David gave to Ornan for the place six hundred shekels of gold by weight.
Alltså gaf David Arnan, för rummet, gyldene siktar till vigt sexhundrad.
26 And David built there an altar unto the LORD, and offered burnt offerings and peace offerings, and called upon the LORD; and he answered him from heaven by fire upon the altar of burnt offering.
Och David byggde dersammastäds Herranom ett altare, och offrade bränneoffer och tackoffer; och då han åkallade Herran, hörde han honom genom eld af himmelen uppå bränneoffrets altare.
27 And the LORD commanded the angel; and he put up his sword again into the sheath thereof.
Och Herren sade till Ängelen, att han skulle sticka sitt svärd i skidona.
28 At that time, when David saw that the LORD had answered him in the threshing-floor of Ornan the Jebusite, then he sacrificed there.
På samma tiden, då David såg, att Herren hade hört honom uppå Arnans den Jebuseens plats, offrade han der.
29 For the tabernacle of the LORD, which Moses made in the wilderness, and the altar of burnt offering, were at that time in the high place at Gibeon.
Ty Herrans tabernakel, som Mose i öknene gjort hade, och bränneoffrets altare, var i den tiden på höjdene i Gibeon.
30 But David could not go before it to inquire of God: for he was afraid because of the sword of the angel of the LORD.
Men David kunde icke gå ditin för det, till att söka Gud; så var han förskräckt för Herrans Ängels svärd.
