1 Chronicles 17
1 And it came to pass, when David dwelt in his house, that David said to Nathan the prophet, Lo, I dwell in an house of cedar, but the ark of the covenant of the LORD [dwelleth] under curtains.
Det begaf sig, då David bodde i sitt hus, sade han till Propheten Nathan: Si, jag bor uti cedrehus; och Herrans förbunds ark under tapeter.
2 And Nathan said unto David, Do all that is in thine heart; for God is with thee.
Nathan sade till David: Allt det i ditt hjerta är, det gör; ty Gud är med dig.
3 And it came to pass the same night, that the word of God came to Nathan, saying,
Men i samma natt ene kom Guds ord till Nathan, och sade:
4 Go and tell David my servant, Thus saith the LORD, Thou shalt not build me an house to dwell in:
Gack och säg minom tjenare David: Detta säger Herren: Du skall icke bygga mig ett hus till boning.
5 for I have not dwelt in an house since the day that I brought up Israel, unto this day; but have gone from tent to tent, and from [one] tabernacle [to another].
Förty jag hafver icke bott uti något hus, ifrå den dag, då jag Israels barn utförde, allt intill denna dagen; utan jag hafver varit der tabernaklet varit hafver, och boningen.
6 In all places wherein I have walked with all Israel, spake I a word with any of the judges of Israel, whom I commanded to feed my people, saying, Why have ye not built me an house of cedar?
Ehvar jag vandrade i hela Israel, hafver jag ock någor tid talat till någon domare i Israel, den jag budit hafver, att föda mitt folk, och sagt: Hvi byggen I icke mig ett cedrehus?
7 Now therefore thus shalt thou say unto my servant David, Thus saith the LORD of hosts, I took thee from the sheepcote, from following the sheep, that thou shouldest be prince over my people Israel:
Så säg nu alltså till min tjenare David: Detta säger Herren Zebaoth: Jag hafver tagit dig utaf markene, der du följde fåren, att du skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;
8 and I have been with thee whithersoever thou wentest, and have cut off all thine enemies from before thee; and I will make thee a name, like unto the name of the great ones that are in the earth.
Och hafver varit med dig, ehvart du for, och hafver utrotat dina fiendar för dig; och hafver gjort dig ett namn, såsom de store på jordene namn hafva.
9 And I will appoint a place for my people Israel, and will plant them, that they may dwell in their own place, and be moved no more; neither shall the children of wickedness waste them any more, as at the first,
Men jag skall sätta mino folke Israel ett rum, och skall plantera det, så att det skall der bo, och icke mer rördt varda; och arghetens barn skola icke mer qvälja det, såsom tillförene,
10 and [as] from the day that I commanded judges to be over my people Israel; and I will subdue all thine enemies. Moreover I tell thee that the LORD will build thee an house.
Och på den tiden, då jag böd domarena öfver mitt folk Israel. Och jag skall undertrycka alla dina fiendar; och förkunnar dig, att Herren vill bygga dig ett hus.
11 And it shall come to pass, when thy days be fulfilled that thou must go to be with thy fathers, that I will set up thy seed after thee, which shall be of thy sons; and I will establish his kingdom.
När nu dine dagar ute äro, att du går till dina fäder, så skall jag uppväcka dina säd efter dig, den en af dina söner vara skall, honom vill jag bereda ett rike.
12 He shall build me an house, and I will establish his throne for ever.
Han skall bygga mig ett hus, och jag vill stadfästa hans stol till evig tid.
13 I will be his father, and he shall be my son: and I will not take my mercy away from him, as I took it from him that was before thee:
Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och jag skall icke vända mina barmhertighet ifrå honom, såsom jag vände henne ifrå honom, som för dig var;
14 but I will settle him in mine house and in my kingdom for ever: and his throne shall be established for ever.
Utan jag skall sätta honom i mitt hus, och uti mitt rike evinnerliga, så att hans stol skall blifva beständig i evig tid.
15 According to all these words, and according to all this vision, so did Nathan speak unto David.
Och då Nathan efter all desso ord och syn talat hade med David,
16 Then David the king went in, and sat before the LORD; and he said, Who am I, O LORD God, and what is my house, that thou hast brought me thus far?
Kom Konung David, och blef inför Herranom, och sade: Ho är jag, Herre Gud? Och hvad är mitt hus, att du hafver låtit mig komma härtill?
17 And this was a small thing in thine eyes, O God; but thou hast spoken of thy servant’s house for a great while to come, and hast regarded me according to the estate of a man of high degree, O LORD God.
Och dig hafver ändå icke tyckt det nog vara, Gud; utan du hafver ock öfver dins tjenares hus ännu talat om tillkommande ting i framtiden, och hafver sett till mig, Herre Gud, ofvanefter, såsom en menniska den andra.
18 What can David [say] yet more unto thee concerning the honour which is done to thy servant? for thou knowest thy servant.
Hvad skall David mer säga till dig, att du skulle ära din tjenare? Du känner din tjenare.
19 O LORD, for thy servant’s sake, and according to thine own heart, hast thou wrought all this greatness, to make known all [these] great things.
Herre, för din tjenares skull, efter ditt hjerta hafver du all sådana stor ting gjort, att du skulle all storhet kunnoga göra.
20 O LORD, there is none like thee, neither is there any God beside thee, according to all that we have heard with our ears.
Herre, ingen är din like, och ingen Gud är utan du, af hvilkom vi med vår öron hört hafve.
21 And what one nation in the earth is like thy people Israel, whom God went to redeem unto himself for a people, to make thee a name by great and terrible things, in driving out nations from before thy people, which thou redeemedst out of Egypt?
Och hvar är något folk på jordene, såsom ditt folk Israel, dit en Gud gången är, till att förlossa sig ett folk, och göra sig sjelfvom ett Namn af stor och förskräckelig ting, till att utdrifva Hedningar för dino folke, som du utur Egypten förlossat hafver?
22 For thy people Israel didst thou make thine own people for ever; and thou, LORD, becamest their God.
Och hafver gjort ditt folk Israel dig till folk evinnerliga, och du, Herre, äst deras Gud vorden.
23 And now, O LORD, let the word that thou hast spoken concerning thy servant, and concerning his house, be established for ever, and do as thou hast spoken.
Nu, Herre, det ord, som du talat hafver öfver din tjenare, och öfver hans hus, varde sant i evig tid, och gör såsom du sagt hafver.
24 And let thy name be established and magnified for ever, saying, The LORD of hosts is the God of Israel, even a God to Israel: and the house of David thy servant is established before thee.
Och ditt Namn varde sant och stort i evig tid, att man säga må: Herren Zebaoth Israels Gud är Gud i Israel; och dins tjenares Davids hus vare beständigt för dig.
25 For thou, O my God, hast revealed to thy servant that thou wilt build him an house: therefore hath thy servant found [in his heart] to pray before thee.
Ty du, min Gud, hafver öppnat din tjenares öra, att du vill bygga honom ett hus; derföre hafver din tjenare funnit, att han inför dig beder.
26 And now, O LORD, thou art God, and hast promised this good thing unto thy servant:
Nu, Herre, du äst Gud, och du hafver sådana god ting sagt till din tjenare.
27 and now it hath pleased thee to bless the house of thy servant, that it may continue for ever before thee: for thou, O LORD, hast blessed, and it is blessed for ever.
Tag nu till att välsigna dins tjenares hus, att det blifver evinnerliga för dig; ty hvad du, Herre, välsignar, det är välsignadt evinnerliga.
