Psalms 137

1 By the rivers of Babylon [Confusion], there we sat down. Yes, we wept, when we remembered Zion [Mountain ridge, Marking].

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 On the willows in that land, we hung up our harps.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there, those who led us captive asked us for songs. Those who tormented us demanded songs of joy: “Sing us one of the songs of Zion [Mountain ridge, Marking]!”

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How can we sing Adonai’s song in a foreign land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget you, Jerusalem [City of peace], let my right hand forget its skill.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Let my tongue stick to the roof of my mouth if I don’t remember you; if I don’t prefer Jerusalem [City of peace] above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, Adonai, against the children of Edom [Red], the day of Jerusalem [City of peace]; who said, “Raze it! Raze it even to its foundation!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Daughter of Babylon [Confusion], doomed to destruction, he will be happy who rewards you, as you have served us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy shall he be, who takes and dashes your little ones against the rock.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.