Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, When we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 We hung our harps on the willows in the midst thereof.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there they who carried us away captive required of us a song; They who wasted us required of us mirth: “Sing us one of the songs of Zion!”

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How shall we sing the LORD'S song In a strange land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, Let my right hand forget her cunning!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 If I do not remember thee, Let my tongue cleave to the roof of my mouth; If I prefer not Jerusalem above my chief joy!

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O LORD! against the children of Edom The day of the calamity of Jerusalem! Who said, “Raze it, Raze it to its foundations!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O daughter of Babylon, thou destroyer! Happy be he who requiteth thee As thou hast dealt with us!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy be he who seizeth thy little ones And dasheth them against the stones!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.