Psalms 10
1 Why standest thou afar off, O LORD? Why hidest thou thyself in times of trouble?
Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
2 Through the haughtiness of the wicked the poor are in distress; They are caught in the wiles which are contrived for them.
Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
3 The wicked boasteth of his heart's desire; The rapacious renounceth and contemneth Jehovah.
Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
4 The wicked [[saith]] in his haughtiness, “He careth not!” All his thoughts are, “There is no God.”
Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
5 His course is always prosperous; Far in the heights are thy judgments from him; As for all his enemies, he puffeth at them.
Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
6 He saith in his heart, “I shall never fall; I shall never be in adversity.”
Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
7 His mouth is full of perjury, deceit, and oppression; Mischief and injustice are upon his tongue.
Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
8 He sitteth in the lurking-places of the villages; In secret places doth he murder the innocent; His eyes are secretly fixed upon the poor.
Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
9 He secretly lieth in wait, like a lion in a thicket; He lieth in wait to seize upon the helpless; He catcheth the poor, drawing him into his net.
Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
10 He croucheth, and lowereth himself, And the wretched fall into his paws.
Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
11 He saith in his heart, “God doth forget; He hideth his face; he doth never see it.”
Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
12 Arise, O LORD! O God, lift up thine hand: Forget not the distressed!
Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
13 Wherefore doth the wicked contemn God, And say in his heart, “He careth not for it”?
Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
14 Thou dost see it; yea, thou beholdest malice and oppression, And markest it upon thy hand! The poor committeth himself to thee; Thou art the helper of the fatherless.
Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
15 Break thou the arm of the unjust and wicked man; Seek out his wickedness, till thou canst find none!
Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
16 Jehovah is king for ever and ever; The gentiles shall perish out of his land.
Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
17 Thou, O LORD! wilt hear the desires of the distressed; Thou wilt strengthen their hearts; Thou wilt lend a listening ear!
De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
18 Thou wilt maintain the cause of the fatherless and the oppressed, That henceforth none may be driven from the land.
Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
