Job 9
1 Then Job answered and said:
Job svarade och sade:
2 Of a truth, I know that it is so: For how can man be just before God?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 If he choose to contend with him, He cannot answer him to one charge of a thousand.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 He is excellent in wisdom, mighty in strength: Who hath hardened himself against him, and prospered?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 He removeth the mountains, and they know it not; He overturneth them in his anger.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 He shaketh the earth out of her place, And the pillars thereof tremble.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 He commandeth the sun, and it riseth not, And he sealeth up the stars.
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 He alone spreadeth out the heavens, And walketh upon the high waves of the sea.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 He made the Bear, Orion, and the Pleiades, And the secret chambers of the South.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 He doeth great things past finding out, Yea, wonderful things without number.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Lo! he goeth by me, but I see him not; He passeth along, but I do not perceive him.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Lo! he seizeth, and who can hinder him? Who will say to him, What doest thou?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 God will not turn away his anger; The proud helpers are brought low before him.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 How much less shall I answer him, And choose out words to contend with him?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Though I were innocent, I would not answer him; I would cast myself on the mercy of my judge.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Should I call, and he make answer to me, I could not believe that he listened to my voice, —
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 He who falleth upon me with a tempest, And multiplieth my wounds without cause!
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Who will not suffer me to take my breath, But filleth me with bitterness!
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 If I look to strength, “Lo! here am I!” [[saith he, ]] If to justice, “Who shall summon me to trial?”
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Though I were upright, yet must my own mouth condemn me; Though I were innocent, He would prove me perverse.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Though I were innocent, I would not care for myself; I would despise my life.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 It is all one; therefore I will affirm, He destroyeth the righteous and the wicked alike.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 When the scourge bringeth sudden destruction, He laugheth at the sufferings of the innocent.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 The earth is given into the hands of the wicked; He covereth the face of the judges thereof; If it be not He, who is it?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 My days have been swifter than a courier; They have fled away; they have seen no good.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 They have gone by like the reed-skiffs; Like the eagle, darting upon his prey.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 If I say, I will forget my lamentation, I will change my countenance, and take courage,
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 Still am I in dread of the multitude of my sorrows; For I know that thou wilt not hold me innocent.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 I shall be found guilty; Why then should I labor in vain?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 If I wash myself in snow, And cleanse my hands with lye,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Still wilt thou plunge me into the pit, So that my own clothes will abhor me.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 For He is not a man, as I am, that I may contend with him, And that we may go together into judgment;
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 There is no umpire between us, Who may lay his hand upon us both.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Let him take from me his rod, And not dismay me with his terrors,
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Then I will speak, and not be afraid of him: For I am not so at heart.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
