Job 7
1 Is there not a war-service for man on the earth? Are not his days as the days of a hireling?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 As a servant panteth for the shade, And as a hireling looketh for his wages,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So am I made to possess months of affliction, And wearisome nights are appointed for me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 If I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone? And I am full of restlessness until the dawning of the day.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 My flesh is clothed with worms, and clods of dust; My skin is broken and become loathsome.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days are swifter than a weaver's shuttle; They pass away without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 O remember that my life is a breath; That mine eye shall no more see good!
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 The eye of him that hath seen me shall see me no more; Thine eyes shall look for me, but I shall not be.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 As the cloud dissolveth and wasteth away, So he that goeth down to the grave shall arise no more; (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 No more shall he return to his house, And his dwelling-place shall know him no more.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Therefore I will not restrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am I a sea, or a sea-monster, That thou settest a watch over me?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 When I say, My bed shall relieve me, My couch shall ease my complaint,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Then thou scarest me with dreams, And terrifiest me with visions;
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 So that my soul chooseth strangling, Yea, death, rather than these my bones.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I am wasting away; I shall not live alway: Let me alone, for my days are a vapor!
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 What is man, that thou shouldst make great account him, And fix thy mind upon him?—
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 That thou shouldst visit him every morning, And prove him every moment?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 How long ere thou wilt look away from me, And let me alone, till I have time to breathe?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 If I have sinned, what have I done to thee, O thou watcher of men! Why hast thou set me up as thy mark, So that I have become a burden to myself?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 And why dost thou not pardon my transgression, And take away mine iniquity? For soon shall I sleep in the dust; And, though thou seek me diligently, I shall not be.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
