Job 4
1 Then spake Eliphaz the Temanite, and said:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 If one attempt a word with thee, wilt thou be offended? But who can refrain from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Behold, thou hast admonished many; Thou hast strengthened feeble hands;
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Thy words have upheld him that was falling, And thou hast given strength to feeble knees.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now it is come upon thee, and thou faintest; It toucheth thee, and thou art confounded!
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Is not thy fear of God thy hope, And the uprightness of thy ways thy confidence?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Remember, I pray thee, who ever perished being innocent? Or where have the righteous been cut off?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 According to what I have seen, they who plough iniquity, And sow mischief, reap the same.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 By the blast of God they perish, And by the breath of his nostrils they are consumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, And the teeth of the young lions are broken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The fierce lion perisheth for lack of prey, And the whelps of the lioness are scattered abroad.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 A word was once secretly brought to me, And mine ear caught a whisper thereof.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Amid thoughts from visions of the night, When deep sleep falleth upon men,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 A fear and a horror came upon me, Which made all my bones to shake.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Then a spirit passed before my face, The hair of my flesh rose on end;
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 It stood still, but its form I could not discern; An image was before mine eyes; There was silence, and I heard a voice:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 “Shall mortal man be more just than God? Shall man be more pure than his Maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Behold, he putteth no trust in his ministering spirits, And his angels he chargeth with frailty.
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 What then are they who dwell in houses of clay, Whose foundation is in the dust, Who crumble to pieces, as if moth-eaten!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Between morning and evening are they destroyed; They perish for ever, and none regardeth it.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 The excellency that is in them is torn away; They die before they have become wise.”
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
