Job 30
1 But now they that are younger than I hold me in derision, Whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Of what use to me would be even the strength of their hands, To whom old age is lost?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 By want and hunger they are famished; They gnaw the dry desert, The darkness of desolate wastes.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 They gather purslain among the bushes, And the root of the broom is their bread.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They are driven from the society of men; There is a cry after them as after a thief.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 They dwell in gloomy valleys, In caves of the earth and in rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 They bray among the bushes; Under the brambles are they stretched out.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 An impious and low-born race, They are beaten out of the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 And now I am become their song; Yea, I am their by-word!
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me, they stand aloof from me; They forbear not to spit before my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Yea, they let loose the reins, and humble me; They cast off the bridle before me.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 On my right hand riseth up the brood; They thrust away my feet; They cast up against me their destructive ways.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They break up my path; They hasten my fall, —They who have no helper!
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They come upon me as through a wide breach; Through the ruins they rush in upon me.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors are turned against me; They pursue my prosperity like the wind, And my welfare passeth away like a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now my soul poureth itself out upon me; Days of affliction have taken hold of me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 By night my bones are pierced; they are torn from me, And my gnawers take no rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Through the violence of my disease is my garment changed; It bindeth me about like the collar of my tunic.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He hath cast me into the mire, And I am become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I call upon Thee, but thou dost not hear me; I stand up before thee, but thou regardest me not.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Thou art become cruel to me; With thy strong hand dost thou lie in wait for me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Thou liftest me up, and causest me to ride upon the wind; Thou meltest me away in the storm.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 I know that thou wilt bring me to death, To the place of assembly for all the living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 When He stretcheth out his hand, prayer availeth nothing; When He bringeth destruction, vain is the cry for help.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Did not I weep for him that was in trouble? Was not my soul grieved for the poor?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 But when I looked for good, then evil came; When I looked for light, then came darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My bowels boil, and have no rest; Days of anguish have come upon me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I am black, but not by the sun; I stand up, and utter my cries in the congregation.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am become a brother to jackals, And a companion to ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin is black, and falleth from me, And my bones burn with heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 My harp also is turned to mourning, And my pipe to notes of grief.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
