Job 3
1 At length Job opened his mouth, and cursed the day of his birth.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And Job spake and said:
Job tog till orda och sade:
3 Perish the day in which I was born, and the night which said, “A man-child is conceived!”
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 Let that day be darkness; Let not God seek it from above; Yea, let not the light shine upon it!
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and the shadow of death redeem it; Let a cloud dwell upon it; Let whatever darkeneth the day terrify it!
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 As for that night, let darkness seize upon it; Let it not rejoice among the days of the year; Let it not come into the number of the months!
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 O let that night be unfruitful! Let there be in it no voice of joy;
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let them that curse the day curse it, Who are skilful to stir up the leviathan!
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of its twilight be darkened; Let it long for light, and have none; Neither let it see the eyelashes of the morning!
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it shut not up the doors of my mother's womb, And hid not trouble from mine eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why died I not at my birth? Why did I not expire when I came forth from the womb?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why did the knees receive me, And why the breasts, that I might suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now should I lie down and be quiet; I should sleep; then should I be at rest,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings and counsellors of the earth, Who built up for themselves—ruins!
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with princes that had gold, And filled their houses with silver;
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Or, as a hidden untimely birth, I had perished; As infants which never saw the light.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked cease from troubling; There the weary are at rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 There the prisoners rest together; They hear not the voice of the oppressor.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 The small and the great are there, And the servant is free from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Why giveth He light to him that is in misery, And life to the bitter in soul,
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who long for death, and it cometh not, And dig for it more than for hid treasures;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who rejoice exceedingly, Yea, exult, when they can find a grave?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 Why is light given to a man from whom the way is hid, And whom God hath hedged in?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For my sighing cometh before I eat, And my groans are poured out like water.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For that which I dread overtaketh me; That at which I shudder cometh upon me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I have no peace, nor quiet, nor respite: Misery cometh upon me continually.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
