Job 3
1 At length Job opened his mouth, and cursed the day of his birth.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 And Job spake and said:
Utbrast, och sade:
3 Perish the day in which I was born, and the night which said, “A man-child is conceived!”
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Let that day be darkness; Let not God seek it from above; Yea, let not the light shine upon it!
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Let darkness and the shadow of death redeem it; Let a cloud dwell upon it; Let whatever darkeneth the day terrify it!
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 As for that night, let darkness seize upon it; Let it not rejoice among the days of the year; Let it not come into the number of the months!
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 O let that night be unfruitful! Let there be in it no voice of joy;
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Let them that curse the day curse it, Who are skilful to stir up the leviathan!
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Let the stars of its twilight be darkened; Let it long for light, and have none; Neither let it see the eyelashes of the morning!
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Because it shut not up the doors of my mother's womb, And hid not trouble from mine eyes.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Why died I not at my birth? Why did I not expire when I came forth from the womb?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Why did the knees receive me, And why the breasts, that I might suck?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For now should I lie down and be quiet; I should sleep; then should I be at rest,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 With kings and counsellors of the earth, Who built up for themselves—ruins!
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 Or with princes that had gold, And filled their houses with silver;
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Or, as a hidden untimely birth, I had perished; As infants which never saw the light.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 There the wicked cease from troubling; There the weary are at rest.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 There the prisoners rest together; They hear not the voice of the oppressor.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 The small and the great are there, And the servant is free from his master.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Why giveth He light to him that is in misery, And life to the bitter in soul,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 Who long for death, and it cometh not, And dig for it more than for hid treasures;
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 Who rejoice exceedingly, Yea, exult, when they can find a grave?
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Why is light given to a man from whom the way is hid, And whom God hath hedged in?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 For my sighing cometh before I eat, And my groans are poured out like water.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For that which I dread overtaketh me; That at which I shudder cometh upon me.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 I have no peace, nor quiet, nor respite: Misery cometh upon me continually.
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
