Job 29
1 Moreover Job continued his discourse, and said:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 O that I were as in months past, In the days when God was my guardian;
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his lamp shined over my head, And when by his light I walked through darkness!
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the autumn of my days, When the friendship of God was over my tent;
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the Almighty was yet with me, And my children were around me;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When I bathed my steps in milk, And the rock poured me out rivers of oil!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went forth to the gate by the city, And took my seat in the market-place,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me and hid themselves, And the aged arose and stood.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes refrained from speaking, And laid their hand upon their mouth.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The nobles held their peace, And their tongue cleaved to the roof of their mouth.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 When the ear heard me, then it blessed me; And when the eye saw me, it gave witness to me.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 For I delivered the poor, when they cried; And the fatherless, who had none to help him.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish came upon me, And I caused the heart of the widow to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I clothed myself with righteousness, and it clothed itself with me; And justice was my robe and diadem.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was eyes to the blind, And feet was I to the lame;
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to the poor, And the cause of him I knew not I searched out;
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 And I broke the teeth of the wicked, And plucked the spoil from his jaws.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Then said I, “I shall die in my nest; I shall multiply my days as the sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root is spread abroad to the waters, And the dew abideth on my branches.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory is fresh with me, And my bow gathereth strength in my hand.”
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 To me men gave ear, and waited, And kept silence for my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 To my words they made no reply, When my speech dropped down upon them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Yea, they waited for me as for the rain; They opened their mouths wide as for the latter rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 If I smiled upon them, they believed it not; Nor did they cause the light of my countenance to fall.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 When I came among them, I sat as chief; I dwelt as a king in the midst of an army, As a comforter among mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
